En del av politikens förhandlingar sker via medierna. Centerledaren Annie Lööf lyfter i en DN-intervju fram de sakpolitiska krav som partiet ser som absolut nödvändiga för att ens kunna släppa fram Stefan Löfvens socialdemokrater till statsministerposten.
Utspelet har dubbel effekt. I den mer högljudda, men ofta onyanserade debatten i sociala medier hävdas det flitigt - mest från SD-håll men även mörkt mörkblå röster – att Centerpartiet redan har gjort gemensam sak med Liberalerna om att backa upp en regering ledd av Socialdemokraterna. Den frågan besvaras ännu en gång med ett tydligt nej. Det finns ingen uppgörelse.
Samtidigt visar Lööf att dörren till Löfven inte är stängd. Den är däremot väldigt trög och extremt tung att öppna åt det hållet. Förhandlingsutspelet är en lista med tydliga centerliberala krav, sådana som partiet lyft högt i valrörelsen. Mycket har också varit en del av den gemensamma politik som Allianspartierna är eniga om. "Det handlar om sänkta skatter på jobb och företag, att liberalisera bostads- och arbetsmarknaden och det handlar om att säkra valfriheten i välfärden. Men också om frihets- och äganderättsreformer för landsbygden", säger Lööf till DN.
Notera också att det inte finns något om migrationspolitiken i den C-märkta kravlistan. Där ligger i stället sakfrågefokus på integrationsåtgärder som sänkta ingångslöner för nyanlända.
Med utspelet lyfter Centerpartiet över ansvaret till den som vill försöka bli statsminister att själv se till att det är möjligt. Stefan Löfven blir svaret skyldig. Han kan inte bli statsminister utan att tolereras av Centerpartiet, sett till nuvarande positioner och mandat. Och han sitter sedan på Centerns nåder. Detta är en stor och svårsmält tugga för Socialdemokraterna att trycka i sig. Vad är regeringsmakten värd för Löfvens parti?
Centerkraven tvingar i så fall Löfven att ta Socialdemokraterna att ta flera steg åt höger i den ekonomiska politiken – om han vill bli statsminister. För S är förändringar av arbetsmarknadslagarna och bostadspolitiken till synes omöjliga att bejaka, eftersom det är att skära i den egna självbilden. Samtidigt är det rimligt att Lööf inte hymlar med att det är en stor skillnad på Centerpolitik och vänsterpolitik. Likväl levererar hon en öppning över blockgränsen, en möjlig väg framåt.
Kan kraven på Lööfs lista kryssas av så kan hennes parti alltså acceptera Stefan Löfven, en svagare statsministerkandidat än Moderaternas Ulf Kristersson. Så fungerar kohandel – och det sargar i så fall Alliansgemenskapen hårt för en lång tid framöver.
Det svåra är att se hur Centerpartiet ska kunna garantera att de egna kraven blir till faktisk regeringspolitik med en Löfven-regering och inte bara lösa löften som utreds sönder och aldrig levereras. Kanske är det därför Lööf själv bedömer det som "osannolikt" att hennes parti släpper fram en S-regering. Men det är upp till Löfven.