En viktig del i slitningarna inom Alliansen och de olika regeringsalternativen har varit frågan om framtida svensk migrationspolitik. Ur en krasst pragmatisk synvinkel är förutsättningarna för att få till liberaliseringar mycket, mycket små. Oavsett regering.
De två största partierna Socialdemokraterna och Moderaterna har rört sig från en mer liberal hållning till en betydligt mer strikt syn på hur Sverige ska kunna hjälpa människor i behov av skydd. Asylpolitiken har blivit förklaringsmodell för väljarförlusterna till Sverigedemokraterna under 2010-talet, både för S och för M. Därför finns det ingen anledning att tro att det under kommande mandatperiod finns mycket till utrymme för en asylpolitik som tar större humanitära hänsyn än den som nu gäller.
Moderaterna har lagt hela sin trovärdighet på att förklara att dess tidigare partiledare Fredrik Reinfeldt – och den migrationslinje som han på mer liberala än konservativa grunder – förde var felaktig och "naiv". Socialdemokraterna – och framför allt det bakomliggande LO-etablissemanget – har dragit slutsatsen att flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring är tungt vägande faktorer bakom att svenskar med traditionella arbetaryrken blivit allt mer SD-vänliga.
För svensk del utgör 2015 års helomvändning i migrationspolitiken under Löfven-regeringen en vattendelare. De flyktingliberala partierna Centerpartiet och Miljöpartiet samt i viss mån Liberalerna utgör numera en tydlig minoritet, tillsammans med Vänsterpartiet.
Lagstiftningsförändringar som ger enklare förutsättningar för barn att återförenas med föräldrar eller medkännande bedömningar av ömmande fall får mycket svårt locka en riksdagsmajoritet. På andra sidan står 232 riksdagsledamöter från tre partier. Trots att exempelvis möjligheterna att bejaka särskilt ömmande omständigheter också för vuxna bör vara del av en sansad migrationspolitik.
Den så kallade gymnasielagen – om utbildningsmöjligheter för ensamkommande unga flyktingar – lär förbli ett undantag i sammanhanget. Detta var av allt att döma en eftergift från Socialdemokraternas sida till Miljöpartiet för sämjans skull. Så länge S och M bedömer att en strikt hållning hindrar väljarförluster eller vinner tillbaka väljare, så lär det stå i fokus.
Uteslut inte heller att frågor om lagskärpningar kommer upp på bordet, exempelvis hur polis och övriga myndigheter ska få bättre verktyg att stoppa och lagföra brottslingar med falska eller oklara identiteter, hur statslösa återfallsförbrytare faktiskt ska kunna utvisas när de dömts till detta, för att ta några exempel ur nyhetsflödet den senaste tiden.
I valet av ny regering är det andra frågor där valet mellan S och M gör skillnad på politikens utfall. Så länge inte Socialdemokraterna konverterar till ambitiösa reformvänliga liberaler i den ekonomiska politiken bör Moderaterna ha ett försprång i samtalen med Centerpartiet och Liberalerna.