I tisdags presenterade regeringen en handlingsplan för att nå målen i den nya livsmedelsstrategin. ”För Miljöpartiet har den ekologiska produktionen alltid varit en hjärtefråga”, skrev miljöminister Karolina Skog med flera miljöpartistiska företrädare i Gefle Dagblads (9/2). I det har Miljöpartiet onekligen också satt sin prägel på strategin som ska leda till att 60 procent av den offentliga sektorns livsmedelsinköp bär ekomärkning 2030. Att kommunala inköpare hoppar på ekotrenden är bra för miljöpartisternas självbild, mer omtvistat är hur bra det är ur miljösynpunkt.
Många kommuner och landsting är dock redan med på tåget. Inget län har heller sjungit ekomatens lov mer än Sörmland som i fjol kom först av alla när både kommuner och landsting räknades samman i rankingen Ekomatsligan. 40 procent av inköpen till skolkök, äldreboenden och sjukvården kom 2015 med ekomärkning.
Men smakar det så kostar det. Nationellt beräknas merkostnaderna för ekologiskt som krav vid upphandlingar uppgå till 300 miljoner kronor årligen. Frågan är hur väl spenderade skattekronor det är.
Förra våren beställde Livsmedelsverket en sammanställning av forskningsläget på miljöpåverkan av ekologiskt och konventionellt jordbruk. Utifrån de flesta mått, som klimatpåverkan och energianvändning, var de jämbördiga. Några klimatvinster kommer alltså inte ekogrönsakerna med, däremot verkar de prestera bättre när det kommer till biologisk mångfald. Konventionellt jordbruk kräver dock betydligt mindre åkermark, ofta med mindre övergödning som följd, då ekoodlingar ger mindre skördar.
Huruvida ekologiskt är fördelaktigt ur miljösynpunkt beror helt enkelt på vilka miljöaspekter som prioriteras. Därför är ekologiska målsättningar utskrivna i procent ett enkelspårigt och trubbigt verktyg vid offentlig upphandling. Det gör sig bra i eko-rankningar mellan kommuner och landsting, men säger desto mindre om den egentliga miljö- och klimatpåverkan.
Däremot är det alltid en ekonomisk prioritering. Merkostnader för omdiskuterade miljövinster är skattekronor som skulle kunna göra bättre nytta på annat håll. Ignoreras gör också det faktum att det finns en mängd andra aspekter som kan ha betydelse vid upphandling, som djurvälfärd och antibiotikaanvändning. Den handlingsplan som kunde ha haft sitt fokus på att utveckla såväl ekologiskt som konventionellt lantbruk, leder i stället till ytterligare polarisering dem emellan.
Roten till problemet är kanske att ekologisk produktion är det som Miljöpartiet sätter i första rummet, snarare än minskade utsläpp. Då blir resultatet lätt dyr och ineffektiv miljöpolitik. Tyvärr är detta återkommande. Kilometerskatten som beskattar mil på trippräknaren snarare än lastbilarnas utsläpp är ett exempel. Flygskatten som enligt utredaren riskerar att leda till högre utsläpp (sic!), då den rundar EU:s handelssystem med utsläppsrätter, är ett annat.
Miljöpolitik som gör sig bra för självbilden, gör sig inte alltid lika bra för miljön.
Tobias Samuelsson