Maslows behovspyramid heter modellen som utvecklades av den amerikanska psykologen Maslow på 1940-talet och visar hur olika mänskliga behov rangordnas mot varandra. Den säger att innan vi har tak över huvudet, mat och vatten kan vi inte bry oss om värden som självförverkligande. Människor söker först uppfyllelse av grundläggande behov.
Denna modell är intressant att applicera på den svenska politiska debatten de senaste tre åren. För några år sedan hade vi ett offentligt samtal som gav intrycket av att välfärdsstaten var obegränsad. Politiker från främst vänster menade att säkerhetsfrågor kunde prioriteras ner och att flyktingmottagandet kunde vara mycket högt utan att problem skulle uppstå. Det var mycket tal om miljöfrågor och kulturpolitik. Miljöpartiet var som störst och skröt i sociala medier om att det skulle bli Sveriges tredje största parti.
Under den föregående mandatperioden hade Peter Eriksson och Maria Wetterstrand slutat som språkrör. De kom från ett delvis annat sorts MP. Tidigare blomstrade friskolerörelsen i partiet, man lade ett visst fokus på småskaligt näringsliv. Det var kanske lätt att fnissa åt förslag som avdrag för reparationer, men detta var ändå en viktig del av det tidiga MP:s själ och låg bakom partiets stöd till sådant som sänkt restaurangmoms och ROT. Då var partiet ett reellt alternativ för den livsstilsliberala storstadsväljaren, som hade kunnat vara vänster men ändå gillade byskolor och ekorestauranger.
Med Gustav Fridolin och Åsa Romson vid rodret började dock partiet mer och mer svänga åt vänster och särskilt den intersektionella vänstern, där tal om postkolonialism och ”representation” blev viktigt, där Fridolin var med i musikvideor med ”ingen människa är illegal” och företrädare avslöjades ha kopplingar till islamism.
Sedan hände något i den svenska debatten. Vi fick 2015 års flyktingkris, krig och terrordåd skakade världen, ett antal viktiga val fick utfall som innebar större osäkerhet och mer protektionism. Och svenskarnas prioriteringar tycktes förändras i takt med Maslowtrappan. Vi hade inte längre lust att höra politiker hålla tal om männens påverkan på klimatet, grundläggande trygghet och militär säkerhet blev betydligt viktigare än fler universitetsutbildningar i postkolonialism.
Således gjorde MP ett dubbelt misstag, när man dels övergav en viss typ av frågor och förnekade grundläggande sådana som säkerhet, och dels gjorde en vänstersväng som sedan gjorde partiet irrelevant i det politiska landskapet. Att MP nu i två mätningar ligger under spärren, med marginal, är därför inte så förvånande. Frågan är snarare om det finns någon chans för partiet att inte åka ur riksdagen för andra gången i nästa val. Förtroendet är förbrukat. I nuläget är det svårt att se någon lösning annat än att ge hela partiet en rejäl omstart, inklusive ny ledning.
Hanna Marie Björklund