Bortom det enkla budskapet finns ofta en betydligt mer komplicerad vardag. Ta bara det här att regeringen inledde året med att berätta att det ska bli förbjudet att överge tamkatter (DN 3/1).
Det låter ju sympatiskt och är det också. Ägaransvar ska vara tydligt. Den uppdaterade djurskyddslagen bygger på en utredning av Eva Eriksson från 2011, framlagd på Alliansregeringens tid. Hon är numera ordförande för SPF Seniorerna. Ett antal mer laddade eller komplicerade frågor ur den utredningen duckar även den här regeringen för och lägger in i nya utredningar. Men det finns nu ett förslag till uppdaterad lag.
I de svenska hemmen finns över en miljon tamkatter. De förvildade bedöms vara färre, men sannolikt fler än 100 000 individer. Ingen vet exakt. Varje gång myndigheter eller andra ska försöka hantera de givna problem som uppstår av detta, oftast genom att ta bort katterna på ett eller annat sätt, kommer det att vara kontroversiellt och känsloväckande.
Livet i det vilda är något annat än livet vid matskålen och favoritsoffan. Ägarlösa katter far lätt illa, blir sjuka, undernärda och kan bära på parasiter. Djuren lever kortare liv, ibland med stora plågor. Utredaren påpekade att de förvildade djuren i sak är samhällets ansvar, enligt Europarådets konvention om sällskapsdjur.
I regeringens förslag slås fast att djur "av tamdjursart får inte överges”. Detta är i princip redan förbjudet, men regeringen tycker att markeringen är nödvändig av pedagogiska skäl.
En regering och riksdag som känner samhällsansvar måste se till att lagändringarna också ger en mer effektiv hantering och ansvarsordning. Borttappade, övergivna eller herrelösa katter berör i dag flera myndigheter: polisen, länsstyrelsen och kommunerna. Regeringen föreslår att länsstyrelserna ska ha huvudansvaret, för att främst dra ned på polisens ansvar. Däremot läggs följdkraven på centralt kattregister och en obligatorisk ”bestående” märkning av djuret, åt sidan. Därmed blir det mycket svårt att spåra ägare som brutit mot förbudet. Lagändringens huvudsyfte är alltså att få starkare lagstöd för att ta bort kattkolonier utan ägare.
Det är därför inte givet att kostnadsbilden minskar för myndighetssfären. En skärpt syn på ansvaret för att agera mot tamdjur utan ägare kommer att göra det svårare för länsstyrelserna att blunda för miljöer med många herrelösa katter. Det lär innebära mer att göra än i dag.
Lagändringar får konsekvenser. Det är en from förhoppning att oansvariga kattägare, exempelvis, lättare ska kunna ställas till svars. Utrymmet för att omplacera och hitta nya ägare till herrelösa djur är kraftigt begränsat. Varje skattekrona måste hanteras med stor varsamhet, varken långvariga förvaringskostnader eller annat resursslukande kan därför accepteras. I slutänden kommer en uppdaterad djurskyddslag att innebära att fler herrelösa katter än i dag ska fångas in och i många fall avlivas.