I en intervju med Dagens Nyheter 2012 talade dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt om ett framtida arbetsliv som kanske sträcker sig ända till 75 års ålder. I takt med att vi blir äldre kommer människor att behöva jobba längre för att pensionen ska ge den levnadsstandard som många förväntar sig, menade Reinfeldt.
Reaktionerna lät inte vänta på sig: i en undersökning som Aftonbladet genomförde kort efter intervjun ratade 9 av 10 ett arbetsliv till 75 års ålder. Representanter från fackliga centralorganisationer som LO, TCO och Saco avfärdade också tanken.
Reinfeldt hade dock en viktig poäng: “pensionssystem är inte trolleri”. Till 2060 kommer andelen äldre i befolkningen att ha ökat från en femtedel till en fjärdedel, enligt SCB. Samma år beräknas medellivslängden för de som då är 65 år gamla att vara 91 år. Medellivslängden ökar så snabbt som 3,5 timme per dygn. Den demografiska utvecklingen talar sitt tydliga språk.
Det innebär att den allmänna pensionen och tjänstepensionen inte kommer att räcka till för framtidens pensionärer. Medan 50-talisterna kommer att få ut 60 procent av sin lön i pension blir det bara hälften kvar för 90-talisterna om de går i pension vid 65, enligt Swedbank.
Därför var förändringarna i den senaste pensionsöverenskommelsen – bland annat en höjning av den lägsta åldern för uttag av allmän pension från 61 till 64 år – nödvändiga. Problemet är att höjd pensionsålder inte räcker. Att yrkeslivet är för kort för att pensionen ska räcka till beror inte bara på att folk pensionerar sig tidigt, utan också på att unga i Sverige börjar jobba jämförelsevis sent.
Reinfeldts dilemma kan därför även tacklas från andra hållet. Ska 90-talisterna leva 25 år eller mer som pensionärer är det för sent att etablera sig på arbetsmarknaden vid 30. Förkortas den genomsnittliga etableringsåldern på arbetsmarknaden med två år skulle det höja pensionerna med 1 300 kronor per månad, enligt Svenskt Näringsliv. Kanske behövs det därför incitament i form av snabbare avtrappning av studieskulderna för de som tar examen inom utsatt tid.
Fler behöver också inse att den allmänna pensionen bara kan erbjuda en grundplåt. Därför behöver eget sparande uppmuntras. Tyvärr har den rödgröna regeringen försvårat det under förra mandatperioden, bland annat genom höjningen av skatten på investeringssparkonton (ISK) som syns i deklarationen för första gången i år. Myterna om ISK är många, till exempel att de skulle användas av storkapitalister (över 2 miljoner svenska småsparare har sådana konton) och att de skulle vara kraftigt skattegynnade (både Finanspolitiska rådet och Riksrevisionen har motbevisat detta). Vill framtida regeringar se till så att människor har det bra på ålderns höst bör de underlätta det privata sparandet, inte hämma det.
Emanuel Örtengren