I söndags delades årets nobelpris ut i Konserthuset i Stockholm. Priset i ekonomisk vetenskap tilldelades i år ekonomen Richard Thaler ”för hans bidrag till beteendeekonomin”.
En tolkning av Thalers forskning är att han visat för nationalekonomerna det alla andra redan visste: att människor inte är rationella. Det är en populär beskrivning, inte minst till vänster på den politiska skalan. Västerdebattören Kajsa Ekis Ekman skrev till exempel att Thaler ”får nio miljoner för självklarheter om ekonomins hyckleri” (ETC 16/10). I botten av påståendet ligger den högst förenklade uppfattningen att nationalekonomer tror att alla människor, likt utomjordingen Spock i Star Trek, är helt rationella med fantastisk förmåga till självkontroll.
Ekis Ekman har inte bara fel om ekonomin, utan även om Thalers insatser. Det Thaler belönats för är inte att påpeka nationalekonomi inte klarar av att förklara all mänsklig interaktion, utan för att han tagit dessa invändningar på allvar och gjort vetenskap av dem.
För den som är intresserad av Thalers resultat finns det mycket att lära sig. Ett av hans mest uppmärksammade experiment är ”Save more tomorrow” (spara mer imorgon) där deltagarna gavs möjlighet att avsätta framtida lönehöjningar till pensionssparande. Experimentet byggde på insikten att människor visserligen tänker långsiktigt, men har svårt att avstå saker just idag. Genom att låta dem skjuta besparingen på framtiden kunde de tänka mer rationellt vilket gjorde att sparandet tredubblades.
Det begrepp som Thaler blivit mest känd för än nudging (på svenska ungefär ”en lätt knuff”) som handlar om hur små uppmuntrande mekanismer kan få stora effekter på människors beteenden. Som av en händelse har Thaler forskat på nudging i det svenska pensionssystemet. Enligt honom så innehåller det svenska premiepensionssystemet två tydliga nudges som försöker putta spararna i olika riktningar. Den första är att det finns ett förvalt alternativ. För fullt informerade och helt rationella människor borde inte förvalda alternativ spela någon roll. För dem som inte vet skillnaden mellan olika fonder är det där emot ett enkelt val att gå på det som getts en.
Den andra nudgen existerade bara i början på 2000-talet i samband med att systemet infördes. Då förde staten en omfattande kampanj för att få svenskarna att aktivt välja fonder. Kampanjen gav resultat och 2 av 3 valde att placera om sina pengar. Idag när nya personer kommer in i systemet, men kampanjen är avslutad, så är det bara någon procent som inte låter pengarna ligga kvar i Såfan.
Vad Thaler lärt oss är att utformningen av system spelar roll. Även om två system innehåller precis samma alternativ så kan hur valen är upplagda göra att resultaten blir helt olika. Vissa läser Thaler som en uppmaning till politikerna att försöka påverka folks beteenden mer. En rimligare slutsats är den motsatta: hur något genomförs har stora konsekvenser och små detaljer trumfar lätt alla goda intentioner i världen. Det borde mana politikerna till ödmjukhet.
Isak Trygg Kupersmidt