Rubriken anspelar på förre finansministern Kjell-Olof Feldts (S) handskrivna rim 1983 när hans regering hade dragit fram löntagarfonderna till riksdagens bord. Hela idén var skräp och han visste det ack så väl.
Förslaget till Storbritanniens avtal för att lämna EU är flera hundra sidor långt. Mest verkar det uppröra de krafter som påstod att gräset skulle bli grönare om Det förenade kungariket kastade allt unionssamarbete i Engelska kanalen.
Resan från det ödesdigra folkomröstningsresultatet till avtalsutkastet har handlat om att sådana påståenden skulle tonas ned, till förmån för en betydligt mer grå vardagsbild. De som drömde om den lyckliga ensamheten är bittra över att den kombinationen aldrig var möjlig. Premiärminister Theresa May har inte minst en falang mycket missnöjda parlamentsledamöter från det egna partiet Tories att hantera. Förre utrikesministern Boris Johnson, exempelvis, liknar avtalet vid att göra Storbritannien till en ”vasallstat”.
Ju längre processen har gått och ju mer dess detaljer har diskuteras desto tydligare har britterna försökt behålla så mycket av fördelarna med unionssamarbetet som möjligt. Att ta del av unionens finare frukter kräver anpassning till och efterföljande av mycket av de beslut som tas inom gemenskapen.
Detta är vad EU-vännerna i Storbritannien varnade för redan före folkomröstningen. Den avgjordes mitt i den polariserande storm som redan har dragit isär så många demokratier i västvärlden. Den destruktiva formen av nationalism har fått stort utrymme. I Storbritannien målade dylika krafter upp Brexit som en återgång till imperiets storhetstid. Tidningen The Economists kolumnist Jeremy Cliffe har på Twitter formulerat det väl: Det var en fantasi om ett absolut, obegränsat, allt-eller-inget-självbestämmande som aldrig har existerat och aldrig kommer att göra det.
Nu kommer räkningen. I slutet av mars 2019 är det bye-bye, men bara till viss del. May och hennes regering försöker rädda det som räddas kan. Allt för att minska följderna i form av förlorade jobb och ekonomisk tillbakagång. Det gäller inte minst hur Nordirlands status och gräns till Irland ska hanteras, för att inte bli just den stenhårda mur mot unionen som Brexit-förespråkarna längtade efter. Avtalsförslaget öppnar också för att Storbritannien ska bli kvar i tullunionen med EU i oklar tid. Försöken att välja bort den inre marknaden gjorde mer ont än vad som utlovades.
Den högerorienterade tidningen The Spectator konstaterar krasst att det är ett dåligt avtal för att det aldrig fanns någon möjlighet till ett bra. Brexit är Brexit.
Många britter drömmer om en chans att backa bandet. Den senaste stora demonstrationen för EU-medlemskapet hölls i slutet av oktober i London och lockade cirka 700 000 personer. Opinionsmätningar visar att en majoritet av britterna vill ha en ny omröstning för att kunna stanna kvar i EU. Att Mays regering försöker rädda det som räddas kan, är en politisk överlevnadsfråga.