I den värld där 1900-talets stora politiska konflikter utspelade sig fanns det en tydlig uppdelning mellan den privilegierade företagaren och den utsatta arbetaren, den anställda. Det är en världsbild som ligger till grund för stora delar av den politiska vänsterns ideologi och för fackrörelsen. Den som ägde företag var hen med makten och pengarna, arbetarna som var anställda hos densamma behövde organisera sig för att skydda sig och sina rättigheter. Samhället behövde kontrollera företagaren, med våldsmonopolets hjälp tvinga till sig delar av överskottet i form av skatt, för att jämna ut maktförhållandena.
Hur väl stämmer egentligen den här bilden överens med verkligheten i dag? När vi lever i en ny värld med tjänstesamhälle, diversifiering och globaliseringens och digitaliseringens splittrade arbetsliv. Dagens företagare svarar dåligt mot bilden av en fabrikör i hög hatt.
Det kan vara särskilt relevant när vi har flera pågående politiska konflikter som alla delvis får sin livsluft från den här schablonbilden. Avtalsrörelsen, där facket opinionsbildar hårt för allt högre löneandelar, eftersom företagen alltid "har råd", och i den precis avslutade Reepaluutredningen. Där företag inom välfärdssektorn ständigt misstänkliggörs, där tonläget är högt och all innovation och entreprenörskap framställs som ”vinstjakt” och utnyttjande.
Tankesmedjan Timbro släppte i veckan en ny rapport om företagarnas villkor. Att vara företagare i dag kan innebära att vara delägare i ett AB som anställer andra och går bra. Det kan vara ett enmansföretag där den fria formen passar yrket, som en hantverkare eller en konsult. Men det kan också handla om en person som blir företagare av nödvändighet, för att hen har svårt att få en anställning. Som får jobba frilans med enklare tjänster och har tuffa villor.
[link value="https://timbro.se/arbetsmarknad/nodvandighetsforetagarna/" text="Läs Timbrorapporten om Nödvändighetsföretagarna här"]
Företagande har i dag många former och skepnader, och flera av dem innebär mycket arbetstid och blygsamma ersättningar. 16 procent av företagare hade enligt rapporten en disponibel inkomst lägre än 60 procent av medianhushållet. Det samma gäller 6 procent av arbetarna. Och man jobbar hårt, av en 40 timmars arbetsvecka arbetar anställda i snitt 30,7 timmar inräknat deltid, semester och sjukledighet. Den genomsnittliga företagaren jobbar i genomsnitt 38,3 timmar.
Med detta i åtanke är det kanske relevant att tydligare ifrågasätta vänsterns bild av företagare som giriga och privilegierade, många jobbar långa timmar och får ut lite lön. Att då fortsätta argumentera för hårdare regler, högre skatter och större obalans vad gäller fackliga stridsåtgärder blir rätt skevt. Det som regeringen gör när man lägger fram en utredning som den senaste om välfärdsföretagande är med andra ord att ge sig på en grupp som är allt annat än enbart stark och förfördelad.
Hanna Marie Björklund