Det kan inte påstås att det har hänt så förtvivlat mycket på kultur- och fritidspolitiska sidan i Nyköping de senaste åren. Men vid nämndens senaste möte presenterades en utredning som det onekligen skvätter om. Den fokuserar på de kommunalt finansierade fritidsgårdsverksamheterna och det är ingen upplyftande läsning. Tvärtom är det närmast brutala sågningar av en del föreningsdriven fritidsverksamhet. Framför allt gäller det fritidsgårdarna i stadsdelen Brandkärr. Det är också i detta som den bärande drivkraften bakom översynen står att finna.
När det var riktigt stökigt i Brandkärr för en tid sedan ställdes kritiska och nödvändiga frågor om den offentligt riktade ungdomsverksamheten i området. Dessa har nu har fått svar som är allt annat än upplyftande. Kommunens översyn pekar på att det i stort handlar om bortkastade pengar. Hårdast är kritiken mot föreningen Verdandis verksamhet, men även Somaliska föreningens fritidsgård får skarp kritik.
”I Brandkärr där behovet kanske är störst, finns det två fritidsgårdar. Verdandi saknar i stort sett besökare och verksamhet. Brandkärrs fritidsgård, som drivs av Somaliska föreningen, har oklar identitet och besöks knappast alls av tjejer inom målgruppen.” Det senare förklaras med att ”traditionella mönster i den somaliska gruppen försvårar detta”. Att killar och tjejer hålls åtskilda går inte ens med god vilja går att förena med tanken med fritidsgårdsverksamhet. Summan är ett stort misslyckande i den mest utsatta stadsdelen i kommunen. Under längre tid verkar kommunen ha betalat för något som man inte har fått.
Samtidigt finns skäl att varna för en övertro på att kommunal drift löser alla problem med lågt intresse och en sned könsfördelning. Inte heller försvinner problemen med stökiga unga på andra platser automatiskt. Däremot finns skäl att uppmärksamma behovet av särskild kompetens för att möta de riktigt stora och svåra utmaningar som finns. Att upptäcka signaler från utsatta unga, motverka och våld och skadegörelse samt utbredda kulturkrockar, som i fallet Brandkärr.
Risken finns att utredningen leder till att endast kommunalt driven verksamhet får kallas fritidsgård, att föreningslivets insatser i stället sorteras in under allmänna föreningsbidrag. Nyköpings sista kommunalt drivna fritidsgård lades ned för drygt 20 år sedan. Att låta föreningslivet erbjuda även fritidsgårdsverksamhet är en god tanke, inte minst på mindre orter. Inte utan bekymmer, det finns anledning att notera att flera föreningar pekar på svårigheter att locka frivilligt vuxenengagemang. Kommunal drift är å andra sidan ofta kostnadsdrivande utan motsvarande kvalitetsförbättring sett över tid.
Följden av översynen blir åtminstone ett styrdokument för vad som förväntas av fritidsgårdsverksamheten. Att det saknats krav och riktlinjer är mer än anmärkningsvärt, det är ju skattepengar vi talar om. Det kan inte kallas fritidsgård om din könstillhörighet avgör om du är välkommen. Inte heller om lokalerna främst utnyttjas av andra än målgruppen.