Sedan handelsminister Ann Linde (S) och övriga kvinnor i den svenska delegation som häromveckan besökte Iran dök upp iklädda huvudduk har debattvågorna gått höga.
Bland dem som reagerat finns Jan Björklund (L), som menar att det svenska statsrådets val att böja sig för den misogyna diktaturen är ”ett haveri för den feministiska utrikespolitiken”. Även Liberala kvinnors Gulan Avci har ifrågasatt Linde och påtalat vikten av att svenska politiker visar civilkurage och inte beslöjar sig av respekt för kvinnorörelserna i Iran och Saudiarabien.
För detta har de kritiserats och hånats både från höger och vänster. Behovet av att relativisera det förtryck som slöjan innebär för miljontals kvinnor tycks oändligt.
Den till Expo knutna skribenten Bilan Osman hävdade i en debatt i SVT:s Agenda (19/2) att Björklund är illa påläst och att diskussionen om slöja som symbol för kvinnors underordning är oansvarig. Utrikesminister Margot Wallström (S) jämför iranskt slöjtvång med när Björklund bar kippa vid ett besök i synagogan.
Och i en raljant krönika i Expressen (17/2) skriver den konservative världsmästaren i högklassigt stilistiskt gubbgnäll Johan Hakelius: ”Jan Björklund sätter tonen, med sitt liberalt hysteriska gravallvar. Här tror politiker - och deras kusiner ledarskribenterna - att svenskar löper risk att förslavas, bara av att se ministrar med en tygbit på huvudet”. För att förekomma kritik lägger Hakelius sedan till en passus om ”lättskrämda liberaler med världen på sina axlar”.
En annan person som försökt skoja till det är finansminister Magdalena Andersson (S) och hennes ”smartaste bästa tjejgäng”, som i måndags lade upp en bild i sociala medier från mottagningen för Kanadas generalguvernör där de alla bär hatt, med kommentaren: ”vad tycker Björklund om att kvinnliga statsråd måste ha hatt på sig vid statsbesök”.
Det har också från olika håll luftats åsikter om att debatten om Lindes slöjbärande kommit i vägen för viktigare spörsmål. Inget kunde vara mer fel. Det finns få saker som är så viktiga som kvinnors fri- och rättigheter. För det är exakt vad det här handlar om.
Slöjan är ingen ”tygbit” utan en symbol, och symboler är definitivt inga skitsaker. Speciellt inte när de används för att osynliggöra och förminska individer på grund av kön. Just därför är varken Hakelius sarkasmer eller Anderssons hattande det minsta festligt. Vilket även bekräftas av den iranska kvinnorättsorganisationen My Stealthy Freedoms öppna brev till den svenska finansministern, där de i skarpa ordalag påtalar hur Andersson kränker alla de kvinnor som med tvång och brutalitet tvingas att bära slöja.
Faktum är att gravallvarlig liberalism sällan varit så rätt ute som den senaste veckan. Och är det något den bär på sina axlar är det frågan om kvinnors rättigheter, i och utanför Sverige. Rättigheter som representanter från det övriga politiska spektrat uppenbarligen har svårt att stå upp för.
Malin Lernfelt
Liberala Nyhetsbyrån