Välfärdssamhället är i andan generöst, men i första hand till är det till för den som inte har något annat val än att be om andras skattepengar. Pressen på de offentliga utgifterna ökar, behoven är många och de skarpa vägvalen nödvändiga.
Det finns helt enkelt inte utrymme för en allt åt alla-politik. Var och en måste säkra sin egen försörjning i första hand. Annars fungerar inte välfärdsstaten. Samhällen där alla drivkrafter hårdbeskattas bort – och med dem den egna lönen för mödan – levererar till slut bara utbredd fattigdom.
Moderaterna markerade i går (DN 2/5) en långtgående vilja att villkora bidrag och tillföra krav på att kvalificera sig innan det blir några pengar ut. Moderaterna föreslår garantipension, förtidspension och assistansersättning. Att frågan kommer upp på bordet handlar främst om de samhällskostnader som migrationen i kombination med en hårt utestängande arbetsmarknad medför. När det tar lång tid för en fullt arbetsför person att börja försörja sig själv, då blir samhällskostnaderna inom ett omfattande välfärdssystem orimliga att bära.
Det här har de flesta partier börjat dra slutsatser av. Centerpartiets Annie Lööf har markerat kostnadsmedvetenhet genom kvalificeringskrav för just förtidspension, det som heter sjuk- och aktivitetsersättning. Socialdemokraternas Stefan Löfven har återkommande talat om att göra rätt för sig, även S inser att egen skyldighet måste gå före allmän rättighet. Problemet för Löfven är att han till varje pris vill undvika den riktigt svåra nöten: den tudelade arbetsmarknaden.
Moderaterna vill dessutom ha ett bidragstak, en maxsumma för vad ett hushåll kan få ut. Den som måste leva på bidrag bör inte få mer än den som jobbar och sliter för sitt uppehälle. Detta berör även breda ersättningssystem som föräldrapenning och barnbidrag.
Udden i M-förslagen är framför allt riktad mot nyanlända: Den som kommer hit har inte kvalificerat sig genom att betala skatt och därför bör rätten till bidrag begränsas. Därmed finns det också skäl att våga se nyanser i detta. Att ställa krav på egen kvalificering för de ersättningar som betalas ut till den som helt saknar arbetsförmåga, Lagen stöd och service till vissa funktionshindrade exempelvis, är orimligt. Att diskutera vilken stöd och service som ska ingå, det går an. Men att helt ställa någon utanför som inte alls kan påverka sin egen situation, det är inte förenligt med välfärdsstatens grundtanke.
Det är samtidigt mer än rimligt att ifrågasätta ordningen där det dröjer åratal för fullt arbetsföra människor, som flytt till ett nytt hemland, att försörja sig själva och sina närmaste. Regeringen må ducka för detta eftersom LO slåss för kombinationen höga ingångslöner och få enkla jobb, men det är ett samhällsproblem rent allmänt. Att det dessutom blir extra hårt för den som har flytt hit, det är något som varken medborgarna eller välfärdsstaten har råd med.