Det har varit en omtumlande vecka för Alliansen, med en öppen strid om regeringsfrågan. Anna Kinberg Batras (M) förslag om att lägga fram en gemensam alliansbudget kommer från en uppenbart pressad moderatledare. Men att fälla är lätt, att regera är desto svårare. Med en gemensam alliansbudget till hösten skulle valåret inledas med regeringskris och parlamentariskt kaos.
Att byta regering är heller inget som görs i en handvändning. Det är en mödosam process, där hundratals tjänstemän skulle behöva bytas ut mot nya, som har ett halvår på sig för reformarbete. Det är givetvis inte Moderaternas intention, men de kan kasta av sig den fråga som länge skavt hos kärnväljare och vållat internt missnöje. Nu ligger det på mittenpartierna att svara för varför den på pappret rivna decemberöverenskommelsen fortfarande ligger som en våt filt över svensk politik.
Om det är något som Kinberg Batra har rätt i är det att Alliansen varit väldigt passiva i opposition. “Vi är främsta motpol till både S och SD” kommenterade Annie Lööf (C) Moderaternas besked i Svenska Dagbladet (20/1). En jämförelse av partiprogram skulle säkert ge henne rätt, men i riksdagsarbetet har alla allianspartierna återkommande låtit S-regeringens politik passera. Alliansen har bedrivit opposition på debattsidor, Twitter och presskonferenser – men inte med de maktmedel som riksdagen faktiskt erbjuder.
Under mandatperioden har allianspartierna fått igenom ett hundratal tillkännagivanden i riksdagen, men regeringen har svarat med kalla handen. Det finns skäl till att partier i opposition lägger fram tillkännagivanden snarare än bereder sina egna lagförslag. Riksdagen är den lagstiftande församlingen, men i praktiken är det regeringen som sitter på utredningskapaciteten. Värre än dåligt beredda lagar är dock lagar som saknar riksdagens stöd, varför allianspartierna borde lägga fram skarpa lagförslag.
Alliansen kan också väcka misstroendevotum för att avsätta ministrar som inte följer tillkännagivanden. Det öppnade partiledarna för i en gemensam artikel på DN Debatt redan för två år sedan, men efter det har inget skett i den riktningen (4/8-15).
Om regeringen går fram med den bristfälliga Reepalu-utredningen, som i praktiken skulle leda till förbud mot vinster i välfärden, varför inte begära misstroendevotum mot Ardalan Shekarabi som är ansvarig minister? Det finns en klar majoritet i riksdagen för att underlätta byggande av småstäder, som studentbostäder, genom förändrade bullerregler. Om bostadsminister Peter Eriksson ignorerar riksdagens tillkännagivande, varför inte lägga egna lagförslag?
Det vore oansvarigt att lägga en gemensam budget, men det betyder inte att Löfvens regering ska få frikort att lägga fram politik som saknar majoritetens stöd. Att väcka misstroendevotum mot enskilda ministrar och lägga fram skarp lagstiftning är starka maktmedel som riksdagen erbjuder. Det är på tiden att oppositionen använder dem.