Den allmänna värnplikten var under sina sista decennier inte mycket till allmän plikt, utan mest orättvist uppbyggd. Även om en militär utbildning är nyttig så kom detta till priset av ekonomiska uppoffringar för det fåtal som togs ut. När nu regeringen säger sig ha ”återinfört” värnplikten är det ingalunda en heltäckande ordning som ska gälla.
För att klara Försvarsmaktens personalförsörjning aktiveras pliktlagstiftningen efter ha legat vilande i sju år. Det är inte värnplikt i traditionell mening, mer en kombination av frivilliga anställningar och en mönstringsplikt. För att lösa vakanser inom den beslutade försvarsorganisationen. Återinförandet av plikten har brett stöd i riksdagen. Detaljerna må skilja men kärnan är snarlik.
Omvärldsläget är allt annat än lugnande. Då krävs även beslut som skaver för beslutsfattare med någorlunda liberala grundvärderingar. Bara den som har absoluta fredsgarantier kan kosta på sig att blunda för hotbilder och säkerhetspolitiska förutsättningar. Det har inte Sverige i dag, inte i morgon.
Tidigare i debatten har luftats uppfattningar om att värnplikten ska användas som huvudverktyg för att lösa allt från ungas uppfostran till ungdomsarbetslöshet och integrationsproblem. Även om plikttjänstgöring gör att unga inte räknas som arbetslösa – eller att en och annan tvingas lära sig att bädda sängen – är pliktlagen enbart till för försvarsbehovet.
En begränsad del av varje årskull ska nu kallas in till militärutbildning. Pliktlagen ger staten rätt att begära tjänst av de individer som har de kunskaper och de egenskaper som Försvarsmakten behöver. För detta bör individen få en rimlig kompensation, något annat än den magra dagpeng som gällde tidigare.
Hur plikttjänsterna besätts och arvoderas återstår att se. Det får inte bli ett sätt för Försvarsmakten att minimera personalkostnaderna. Den som tas ut med tvång förtjänar att få fördelen av värnpliktsutbildning utan att förlora stort privatekonomiskt eftersom annan utbildning och steget in i yrkeslivet försenas.
Sannolikt lär även en totalförsvarsplikt bli aktuell. Det kräver att regering och riksdag har betydligt större resurser än i dag avsatta för försvar. Regeringen har visat begränsat intresse för att med kraft lösa underfinansieringen av gällande försvarsbeslut. I detta driver Allianspartierna en tydligare linje, eftersom nu även Moderaterna har en uppfattning om hur många miljarder som måste till. Krasst sagt måste man göra upp över blockgränsen och det snarast.
En återaktiverad pliktlag har ett starkt symbolvärde. Det understryker att vår säkerhet inte är given. En blick bort mot Ukraina räcker för att se farorna med ett auktoritärt och aggressivt Putinryssland. Plikten i sig löser inte problemen. Kärnfrågan handlar om pengarna. Den som vill framstå som försvarspolitiskt trovärdig måste hala fram de många nya skattemiljarder som krävs. Allt annat är skuggspel.