I onsdags lyckades regeringen få igenom sitt förslag i riksdagen om att bryta upp Lex Laval. Lagen tillkom efter det numera historiska fallet där ett byggföretag från Baltikum blev blockerade av facket när de inte hade svenskt kollektivavtal. Efter det diskuterades det flitigt om fackets agerande hade varit lagligt då EU-rätten säger att man har rätt att arbeta i andra EU länder. Den nya lagen, Lex Laval, innebar att företag från EU som verkade i Sverige inte behöver teckna svenska kollektivavtal så länge de uppfyllde liknande europeiska avtal, samt, att fackförbund inte har rätt att sätta in stridsåtgärder mot dessa företag.
Socialdemokraterna, med sina nära band till LO, har givetvis velat få bort Lex Laval sedan den kom. Att LO har intresse av att hålla trösklarna höga till svensk arbetsmarknad är inte förvånande. För deras medlemmar är det prioriterat att tvinga in alla aktörer på svensk arbetsmarknad i svenska kollektivavtal. Det handlar inte främst om omsorg om arbetstagaren utan om att skydda svenska arbetare från konkurrens utifrån, eller åtminstone vad man uppfattar som konkurrens. LO och dess medlemmar tror att om aktörer från övriga Europa tillåts verka i Sverige kommer det konkurrera ut deras medlemmar, så de sätter press på S att driva igenom lagstiftning som tillåter stridsåtgärder mot dessa aktörer.
Det som är intressant är hur S nu i veckan fick lagändringen igenom riksdagen, för som bekant har inget ”block” egen majoritet. Förslaget gick igenom eftersom Sverigedemokraterna röstade för det. Det är i sig inte heller förvånande, SD delar LO:s syn på att svensk arbetsmarknad bör skyddas från utländsk konkurrens.
Att få igenom en lag med hjälp av SD har dock varit ett kontroversiellt förfarande, särskilt när Alliansen har gjort det. Att S nu gör det samma viftar de bort, i en debattartikel i Svenska Dagbladet säger riksdagsledamot Raimo Pärssinen att ”hur andra partier röstar i riksdagen kan bara de själva stå till svars för”. Men det S lyckats med är de facto häpnadsväckande politiska luftkonster. Man har tagit ett klassiskt krasst väljargruppsintresse. Därefter har man övertygat Vänsterpartiet om att rösta för det egna förslaget genom att tilltala deras självbild av att stå upp för social rättvisa. Efter det har man övertygat Sverigedemokraterna att rösta på samma förslag genom att tilltala deras självbild om att de försvarar svenska intressen. Slutligen har man avrundat med att vifta bort all kritik och ta hem frågan i riksdagen. Det är ändå ett bevis på beundransvärd skicklighet i det politiska spelet. I all sin cyniskhet.
Hanna Marie Björklund