I helgen lyckades Sverigedemokraternas Björn Söder – genom att ge sig på Centerledaren Annie Lööf – väcka liv i ett gammalt bråk om vem som kan kallas för svensk. Judar och samer kan inte vara det, enligt Söder, i varje fall inte samtidigt som de ser sig som svenskar.
Det Söder, riksdagens andre vice talman, hävdar är i stort bara dravel. I ett demokratiskt sinnat majoritetssamhälle formas den breda majoriteten genom inkludering, inte exkludering. Det finns inget som hindrar att den som tillhör en av Sveriges erkända minoriteter också betraktar sig som svensk.
Sverigedemokraternas form av nationalism verkar bygga på idén att tala om vilka som inte får vara med. Ivern att få kasta ut människor ur det gemensamma, det svenska, bygger på en tes om att ett land består av grupper av nationer, fasta och oföränderliga. Inte av variationsrika människor som kan vara både det och det andra, samtidigt.
Om det svenska kan vara föränderligt över tid, då blir det omöjligt att påstå att det finns en fast svensk identitet som hotas av illasinnade krafter. Vi är inte särskilt utsatta.
Att det tillkommer vissa rättigheter till de svenskar som ingår i en av riksdagen erkänd minoritet är rimligt. Såväl samer som tornedalingar, romer och judar har även rätt leva ett så omfattande Svensson-liv som det bara går. De har samtidigt rätt att inte se sig själva som svenskar, men det är minoritetens givna rättighet, inte majoritetens makt att göra så.
Den gränsdragningen är central i vår demokrati. Det är i samhällen där makthavare tar sig rätten att välja ut grupper ska stötas ut ur en nationell gemenskap som våldsamma konflikter lätt väcks, utanförskap förstärks och medborgerliga rättigheter blir till relativa detaljer.
Vi har alla sammansatt identitet, sådant som präglar oss mer eller mindre i olika delar av livet. Vår födelseplats garanterar inte vilka vi blir. Vi tar intryck, lär oss nya beteenden, drar slutsatser och förändras livet igenom. En ung man som lämnar Sverige efter gymnasiet för att söka lyckan i USA kan över tid komma att se sig som svensk och som amerikan. Det är inget konstigt med det.
Visst finns det exempelvis kulturella drag som är mer vanliga bland människor som talar svenska än bland människor som talar andra språk och bor i andra länder. Normer och traditioner gör att individer och samhällen kan skilja sig åt. Och i mer lättvindiga sammanhang går det att tala om ett osvenskt sätt att vara, även om definitionen är lös och föränderlig. Men de flesta inser garanterat att det är något helt annat att på politisk väg, exempelvis via lagstiftning eller regelverk, bestämma vilka svenskar som inte får se sig som svenskar.
Det finns svenskar i norr, väster, öster och söder, innanför landets gränser och utanför. Några är inte ens medborgare. Heja Sverige!