I en diktatur som Saudiarabien, inramad av en strikt form av islamtolkning och oljedollarstinna försök att exportera denna wahhabism, har kvinnor få rättigheter. Där pågår en systematisk könsdiskriminering, fast förankrad hos regim såväl som statsreligion.
Förstå därför de höjda ögonbrynen och de upprörda rösterna efter det att just Saudiarabien har valts in i Förenta Nationernas kvinnokommission. Där sätts mål för FN:s globala jämställdhetsarbete och det granskas hur FN:s medlemsstater agerar för att nå målen. Snacka om att göra bocken till trädgårdsmästare.
I en mycket välvillig tolkning kan det förstås vara så att syftet är att just krama diktaturen, så att den smickrad av uppmärksamheten vidtar åtgärder som minskar utsattheten och den grova kvinnodiskrimineringen på hemmaplan. Risken är dock att det bara är som det tyvärr brukar vara i dessa sammanhang, ett diplomatins spel.
FN har möjligheter att göra skillnad. Problemet är att organisationen så lätt lamslås. Goda ambitioner blir till ironiskt grinande kraftlösheter. Inte minst i dess nära organisationer, där medlemsstater väljs in och ut, kan även de värsta exemplen få leda angelägna verksamheter. Kalla det saudism, diktaturer som låtsas försvara rättigheter som de dagligen trampar på. För en stat som har en uttalat aktivistisk utrikespolitisk agenda och samtidigt målar upp FN som det idealiska exemplet på internationell ordning, är det lätt att hamna i kläm. Som den svenska regeringen.
Sverige var en av 54 stater som röstade om nya medlemmar i kvinnokommissionen. 47 röstade ja till Saudiarabien på ett fyraårigt mandat. Människorättsorganisationen UN Watchs vd Hillel Neuer liknar detta beslut vid att göra en pyroman till chef för brandkåren. Jan Björklund (L) – uppbackad av såväl Annie Lööf (C) som Anna Kinberg Batra (M) – kräver regeringen på svar: Hur röstade Sverige? De tre partiledarna vet förstås att regeringen sitter stenhårt fast i en feministisk-politisk rävsax.
Att i detta läge rikta skarp kritik mot Saudiarabiens brutala ojämställdhet vore att be om bråk med en stat där relationerna nyss har ”normaliserats”, enligt utrikesminister Margot Wallström (Expressen 25/4). Genom att i stället vägra svara och hänvisa till utrikessekretess och rösthemlighet, vanligt i dylika sammanhang, ger regeringen oppositionen en yta vidöppen för kritik. Trovärdigheten i den så kallat feministiska utrikespolitiken försvagas, den som skulle våga där andra inte vågat.
Regeringens linje må vara feministisk så länge internationella regler och kulturer inte anger annat. Där FN har problem, har regeringen detsamma. I FN kan samvetslösa regimer spela ut konstruktiva krafter mot varandra för att sedan sola sig i glansen av globalt hedervärda mål och värderingar. Och det på arenor för jämställdhet och mänskliga rättigheter, där dessa diktaturer förtjänar att förevisas som avskräckande exempel.