Misstroendevotum mot statsministern är det mest kraftfulla verktyg en opposition kan använda mot sittande regering. Det tål därför att användas med omsorg, på saklig grund.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson var snabb på avtryckaren efter riksdagens högtidliga öppnande – och lanserade sin misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven (S) och hans regering. Detta applåderas av fler än bara SD-anhängarna. Det finns många på den borgerliga, icke-socialistiska sidan som skulle välkomna att sittande regering fick gå och att det blev en ny talmansrunda redan i höst. Men att hänvisa till regeringens hantering av Transportstyrelseskandalen är ett allt för bräckligt underlag.
SD är helt enkelt för heta på gröten. Det finns skäl att avvakta mer fullständig information i sak. Hela hanteringen luktar förvisso skunk – och det verkar som om regeringen försökt skademinimera mer än att ta ansvar i tid. Men våra folkvalda bör likväl agera utifrån kunskaper hellre än misstankar.
Misstroendegrunderna mot regeringen och enskilda statsråd stärktes under sommarens avslöjanden om hur handfallet och svagt regeringskansliet har hanterat Transportstyrelsens åsidosättande av lag och säkerhetsrisker i samband med upphandling av IT-tjänster. Förtroendet för regeringen bör med rätta vara sargat, inte bara från en oppositionssynvinkel.
Två ministrar har fått sparken, helt i sin ordning. En tredje, försvarsministern, har suttit löst men kan ha räddats av gonggongen, ny information som visat mer om hur kunskaperna om säkerhetshoten har hanterats inom regeringskansliet. Utifrån det vi vet – och de frågor som Konstitutionsutskottet hittills har riktat till regeringen – verkar underlaget för misstroende mot en annan minister i stället ha stärkts. Det gäller Ann Linde, i dag EU- och handelsminister, men berör i stället hennes klandervärda hantering av Transportstyrelseskandalen under sin tid som statssekreterare åt den nyligen sparkade inrikesministern Anders Ygeman (S). Hon ser ut att ha varit en av de första som visste utan att agera på informationen.
Med statsministern är läget ett annat. Det är oklart hur mycket han faktiskt fick reda på – och när. Hans statssekreterare har redan fått gå, hon visste mer men säger sig inte ha informerat den högst ansvarige förrän alldeles för sent. Det som kan läggas Löfven till last är att krishanteringsansvaret som Transportstyrelsens skandal direkt aktualiserade, redan vid tillträdet 2014 flyttades bort från statsministern och statsrådsberedningen.
Det kan, trots allt, finnas fullgoda skäl att förklara misstroende för Stefan Löfvens statsministerskap. Om KU får fram tillräckligt graverande uppgifter. Det kan ske redan senare under hösten eller i början av nästa år. Om inte är det mest lämpligt att den avgörande misstroendeförklaringen mot regeringen Löfven i stället levereras av väljarkåren i nästa års allmänna val.