Det är lätt att förstå att SD:s nygamla, men icke-arvoderade, kommunala gruppledare Thom Zetterström är frustrerad. Det är förstås pinsamt att inte ens lyckas få ihop ett eget budgetförslag.
Han vill att partierna ska få större möjligheter att ersätta personer som återkommande uteblir från sina uppdrag eller på annat sätt inte längre deltar i partiets verksamhet. Han anser att regelverket där person går före parti är föråldrat. Det här är en klassisk problematik.
Utser vi folkvalda som enskilda medborgare eller bara som partirepresentanter? Partier vill gärna ha mer makt över platserna, medan den som exempelvis väljer att bli vilde kan hålla fast vid sin plats som folkvald eftersom det är ett personligt förtroendeuppdrag.
Detta spelar förstås roll. Ibland kan detta vara rösten som avgör såväl voteringar som mer omfattande fördelningar av makt och inflytande. Även om det inte är så i nuläget i Nyköpings fullmäktige.
Är det verkligen stenålder att tänka sig att individen ska ha makt att lämna sitt parti och ändå förbli folkvald? Nej, det kan lika gärna sägas vara modernt. Beslutsfattare i svåra, avgörande frågor ska kunna följa sitts samvete hellre än sitt parti. Ibland blir konflikten så stark.
Om partinamn i stället ska gå före personnamn blir kraven på absolut partilojalitet starkare, riskerna med att avvika från partilinjen större. Partier som rankar kollektivet högre än individen brukar vara för ett stärkande av den ordningen. Att partiet alltid har rätt. Maktutövning blir mindre krångligt. Partier som värdesätter individualism före kollektiva egenskaper får mer principiella problem.
Sedan personvalet infördes har det individuella mandatet som folkvald dessutom stärkts. Partiernas rankning av företrädare kan ändras av väljarna. Därför är det också tveksamt att göra förändringar av maktfördelningen mellan parti och person i tillträdet till folkvalda församlingar. Där står personen före partiet och det är demokratiskt sympatiskt.
Varje folkvald måste avgöra hur hon eller han bäst lever upp till sina väljares förväntningar. Att bara lyfta arvode utan att arbeta för det, är förstås oacceptabelt. Med vissa poster – som gruppledare och platser i nämnder och styrelser – är maktfördelningen mellan parti och person inte självklar. Det personliga mandatet är svagare, partiets starkare. Dessa poster är följden av partibeslut och/eller förhandling med andra partier – och borde kunna hanteras därefter.
SD har nu valt att stänga sina listor i valet 2018. Ingen kan skrivas till och bli folkvald för det partiet. Vid en utblick över hela landet den senaste mandatperioden är det tydligt att SD:s partiledning har problem nog med de företrädare som kommit in på ordinarie vis – mer än något annat riksdagsparti.