Regeringen överger sitt mål om lägst arbetslöshet i EU. Målet nämndes inte alls i statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring i måndags, och i tisdags bekräftade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att målet strukits (SR Ekot 23/1). Förklaringen enligt Johansson är att ”förutsättningarna är förändrade” då regeringen nu styr Moderaternas och Kristdemokraternas budget, samt att man träffat en överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna. Det är en klen ursäkt.
Både den gällande budgeten och överenskommelsen med C och L innehåller stora skattesänkningar och liberaliseringar av arbetsmarknaden. Dessa borde snarare hjälpa regeringen att nå sitt mål. En troligare förklaring är att Socialdemokraterna insett att målet inte kommer att nås, och nu letar efter en väg ut. När målet sattes i början av förra mandatperioden låg Sverige på plats 10 i arbetslöshetsligan i EU. Nu har vi sjunkit till plats 19. Det kan regeringen inte skylla på någon annan än sig själv.
Höga mål kan låta fint när de sägs på en scen, men har ofta liten effekt på verkligheten. Ofta glöms de bort direkt. Vem minns till exempel Moderaternas löften från 2017 om att skapa en halv miljon nya jobb och halvera skillnad i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda? Det överlevde inte ens fram till valet.
Svenska politiker verkar lida av ett Kennedy-komplex. Alla vill vara den personen som lovar att sätta den person på månen, men få verkar beredda att göra de uppoffringar som krävs. President John F Kennedy lovade nämligen inte bara att sätta den första människan på månen, han och hans efterträdare betalade också de 25 miljarder dollar det uppskattningsvis kostade – i dagens penningvärde motsvarande drygt hela Sveriges statsbudget. Regeringen Löfven har uppenbart inte varit beredd att göra vad som krävs för att uppnå sitt mål. I vårt fall har det inte handlat så mycket om att skjuta till pengar utan om att betala det politiska priset av att omvärdera sin politik.
Politikers uppgift är inte att driva spektakulära projekt som kan ge dem själva en framskjuten plats i historieböckerna, utan att göra sitt yttersta för att leverera det vi medborgare förväntar oss. En sjukvård att lita på, en polis som löser brott och en skola som inspirerar och utbildar våra barn.
Självklart är en fungerande arbetsmarknad viktig, men det viktigaste får aldrig bli att vara bäst i klassen. Likt ett mellanstadiebarn överger nu regeringen också sin målsättning och skyller på någon annan. Ett mognare svar hade varit att kritiskt fungera över varför regeringen inte bara misslyckats med sitt mål, utan till och med fallit i rankingen de ville toppa. Det hade inte bara varit ödmjukare och mer sanningsenligt, utan också möjliggjort för oss alla att lära sig något av förra mandatperiodens misslyckanden.
Förhoppningsvis slipper vi fler högtflygande löften om framtiden den här mandatperioden, och får mer politiska reformer som faktiskt gör Sverige bättre.
Isak Trygg Kupersmidt