Två av tre av regeringens tänkta skattehöjningar blir inte av. Det var det för många välkomna budskapet som släpptes tidigare i helgen från Rosenbad. Regeringen avstår från att göra det dyrare att arbeta genom höjd marginalskatt och att driva företag genom förändrade regler för beskattning av aktieutdelning, så kallade 3:12-regler.
Det beror, såklart, inte på att regeringens lyssnat på kritiken eller ändrat sina grundläggande värderingar kring det kloka i att bestraffa flit och arbete. I stället har det att göra med att tillräckligt många av de övriga partierna är emot och att de därmed kan fälla förslaget i riksdagen. Regeringen passade på att gnälla en del över detta, bland annat i en stor debattartikel de gick ut med i helgen, men regeringspartierna har agerat likadant själva när de var i opposition och det är i sin ordning. Beslut som inte har majoritet i riksdagen ska heller inte kunna gå igenom.
Den enda nya skatt regeringen nu kommer lägga är en omgjord version av flygskatten. Även den kan ifrågasättas, inte för det syfte den säger sig vilja uppnå, utan för att sättet den är utformad på helt enkelt inte är bra.
För de flesta liberalt sinnade var det ändå skatterna på arbete och företagande som var de viktigaste frågorna, att just dessa dras tillbaka är därför glädjande. Sverige har redan världens högsta skatter. Vi vet redan att vi behöver fler företag som växer och utvecklas. Varje extra arbetad timme behövs. Att då införa fler skatter på arbete är sällsynt dumt.
Den grundläggande värderingsskillnaden om huruvida pengar tillhör den som arbetat ihop dem först och främst, eller staten och kollektivet, måste dock ”högern” jobba vidare på. Ta bara detta med uttrycket ”reformutrymme”. När Magdalena Andersson talade om höstbudgeten konstaterade hon nöjt att regeringen anser sig ha ett ”utrymme” på 40 miljarder. Ett annat sätt att se på saken hade varit att konstatera att staten tagit in 40 miljarder mer i skatt än vad som behövs för den grundläggande välfärdsstaten. Att vi överbeskattats. Det gäller synen på att konsumtion bäst görs av staten snarare än individen själv. Att de där pengarna bör samlas in i skatt och sedan ”delas” ut tillbaka till medborgarna i form av reformer heller än att låta dem vara kvar och användas efter medborgarnas eget beslut.
Detta är bara ett exempel på den djupa och grundläggande ideologiska skillnad som finns i synen på vems pengarna är från början. Det är denna diskussion som måste fortsätta föras. Vid varje enskild nytt skatteförslag, varje gång den här typen av avslöjande uttalande görs. Det är den viktiga ideologiska striden att ta på lång sikt och den är inte över, även om slaget är vunnet för den här gången.
Hanna Marie Björklund