Den amerikanska presidenten Donald Trump regeringstid präglas i allt högre utsträckning av oförutsägbarhet, till synes formad av en sakpolitisk lynnighet och implusiva utfall mot allt och alla. Det har på ett tydligt sätt illustrerats av hans agerande under det så kallade G7-mötet.
Häromdagen kläckte den brittiske utrikesministern Boris Johnson ur sig att det i det trumpska beteendet kan finnas en metod i galenskapen, en tveeggad komplimang. Det är alltså inte säkert att det är slumpen som styr; den som inte kan bli älskad kan åtminstone se till att bli fruktad.
Fyra år efter Rysslands invasion av Ukraina och ockupation av Krimhalvön, är Trump exempelvis redo att låta udda vara jämnt och återskapa G8-gruppen med Putinregimen. Trots misstankarna om korruption och rysk inblandning i det val som fick honom vald. Trump-administrationen verkar vara mer intresserad av få mer vänskapliga utbyten med totalitära stater som Kina, Ryssland och Nordkorea än att hålla ihop med västerländska demokratier.
Donald Trump kör sitt eget race, helst med ja-sägare som uppbackning. Så som i Trump Tower så ock i Vita huset.
I internationella miljöer, där tidigare presidenters upprättade vänskapsband med hållfasta liberala demokratier har varit grunden, sitter nu Trump och viftar med häcksaxen. Ingen vet vad han klipper av i morgon. Vänskapen med Kanada är numera ett ilsket grannbråk om tullar. De hårda handslagen med Frankrikes Emmanuel Macron och Tysklands Angela Merkel är mer kraftmätning än kompisskap. Det verkar vara precis så som Trump vill ha det. Och det är faktiskt detta som hans väljare verkar uppskatta, någon som sätter upp ett stort långfinger i ansiktet på omvärlden och bryter med det normala till varje pris.
Det här har ruckat på den globala spelplanen. Exakt hur mycket kan det kommande mötet med nordkoreanska diktatorn Kim Jong-un ge en fingervisning om. Två ombytliga, impulsiva ledare med kärnvapenknappen nära till hands, ska prata fred.
Mötet i Singapore kan mycket väl landa i en välformulerad överenskommelse om avrustning av det nordkoreanska kärnvapenprogrammet. Sådana löften har Nordkorea bejakat förr. Bara för att i nästa andetag ta avstånd från allt, på samma sätt som Trump gjorde med helgens gemensamma uttalande från G7-staterna. Den stora frågan kan bli vem som backar först från löftena i Singapore, inte vad Trump och Kim kommer överens om.
I det stora hela verkar Trump-styret testa hur tungt USA väger på egen hand, utan vänskapsband byggda på värdegemenskaper. Amerika först ska betyda Amerika störst, men kan lika gärna bli Amerika ensamt. Minnet av isolationismens svagheter under 1900-talet må ha bleknat i Vita huset, men hur länge kommer amerikanerna i gemen att köpa bilden av att ensam är starkast? I slutänden är det en villfarelse, även för USA. Globala frågor av långsiktig karaktär behöver lösas i pragmatisk gemenskap.