SSAB i Oxelösund står för hälften av Sörmlands utsläpp av växthusgaser. Av industrins klimatpåverkan i landet utgör stålproduktionen den enskilt största posten. Till skillnad från andra sektorer med stora utsläpp, transporter exempelvis, är det tack och lov få röster som i dag kräver en nedläggning av hela stål- eller cementindustrin. För det är ju inte verksamheterna som ska krossas, utan utsläppen som ska minska. Omställningen för minskad klimatpåverkan ska inte vara en kamp mot stora fabriker på mindre orter, lika lite som det ska vara en kamp mot vägtransporter eller djurhållning inom lantbruket.
Marknadskrafterna ska vara dragdjuren på vägen mot nollutsläpp från fossila bränslen till 2045. Den som bara vill stänga, förbjuda och stoppa befintliga verksamheter driver helt andra agendor. Ofta med andra huvudmål än ren omsorg om klimatet.
Likväl är det en enorm utmaning. Förändringar sker inte över en natt. De verksamheter som visar sig vara bäst på att anpassa sin produktionskraft efter morgondagens mål, kostnadsbelastning och kundförväntan har en god chans att vara livskraftiga också på lång sikt. Det är inte givet att de möjliga lösningar vi ser i dag är de utsläppsbegränsningar som blir de avgörande, men att inte göra något är att förlora.
De politiska besluten som har tagits i Sverige och internationellt på klimatområdet pekar åt ett och samma håll: Det ska vara fossilfritt, hållbart och förnyelsebart. Precis som det ställer enorma krav på att byta ut bränslen i vardagstransporter på vägar, i flyget och jordbruket, hamnar den beställningen också i stålindustrins knä.
Visst, nedläggningar och stängda fabriker skulle eliminera en massa utsläpp rakt av – men till priset av jobb, framtidstro och kompetens på många orter. På samma sätt som om vi skulle förbjuda lastbilstransporter, privatbilar, flygresor och modernt jordbruk. Det skulle göra fler fattigare, framtiden bistrare och med största sannolikhet skapa mer elände än nytta för många människor.
För SSAB mäts framtidens möjligheter i radikala utsläppsminskningar. Det är ett risktagande, men något som måste göras om målet är att ha en livskraftig stålproduktion i Sverige även efter 2045.
I en bruksort som Oxelösund är det många invånares försörjning som ligger i vågskålen. Arbetspendlingen till SSAB från grannkommuner som Nyköping är också stor. Framtiden för koksverk och masugnar är mer än osäker (SN 21/2). Inom något år måste tunga framtidspåverkande beslut fattas om en ljusbågsugnsbaserad produktion. Gamla jobb lär försvinna och nya kan tillkomma. Det är lovande att ledningen i Oxelösund ser möjligheten att antalet jobb efter en sådan process ska kunna vara fler än idag.
SSAB har som mål att vara en central del av ett slags ”ekosystem inom metallindustrin”, bland annat för att minimera svinn och avfall. Ska stålindustrin finna en hållbar framtid är det just den typen av helhetstänkande som krävs.