I dagarna har Vänsterpartiet haft sina Vänsterdagarna, en helg där vänsterpartister från hela landet samlas och pratar politik. Även om Vänsterpartiet har fått igenom en hel del i höstens budget så passade partiledaren Jonas Sjöstedt på att slänga en känga till regeringen och kräva att regeringen måste agera för sjukförsäkringen. Utöver det passerade Vänsterdagarna omärkt förbi.
I samma stad hade Centerpartiet partistämma samtidigt, där partiet visade att det är redo att erbjuda ett nytt ledarskap för Sverige. I en allians där tre av fyra partier har genomgått eller genomgår någon form av kris med sviktande opinionssiffror och partiledarbyten eller partiledarutmanare fokuserade Centerpartiet på sitt budskap att ta ansvar för Sverige – gärna tillsammans med Alliansen.
Mandatperioden 2014–2018 är över inom mindre än ett år. Trots Jonas Sjöstedts mycket besvikna uppsyn 2014 när det stod klart att Vänsterpartiet inte skulle få ingå i Stefan Löfvens regering går det med facit i hand säga att Vänsterpartiet varit vinnaren i den rödgröna minoriteten. Partiet har legat relativt stabilt i opinionen till skillnad från Socialdemokraternas andra stöd- och koalitionsparti Miljöpartiet. V har tämligen fritt kunnat kritisera regeringen samtidigt som man har fått igenom ett flertal egna förslag som ”vinster” i budgeten. Senast var det en förlossningsmiljard efter ännu en sommar där förlossningskrisen har fått stort medialt utrymme. Miljöpartiets klimatsatsningar fick inte alls lika stor uppmärksamhet. Kanske är just budgetpresentationen ett tydligt exempel på varför Vänsterpartiet just nu har det bättre än någonsin.
Mandatperioden har präglats av en ansvarsfull men tråkig och stundtals lam opposition. Den har ofta gått ut hårt för att kritisera regeringen, men avstått från att även agera hårdare och fälla regeringen. Vänsterpartiet slapp trots allt undan fällan i att vara ett stödparti åt Socialdemokraterna samtidigt som de kunnat förhandla till sig, och tagit åt sig äran för, flera för V-ledningen viktiga satsningar.
Ett regeringsskifte, när Decemberöverenskommelsen även i praktiken slutar att existera, kommer att dra undan mattan för Vänsterpartiets nuvarande roll. Partiet återgår till att återigen vara den kraft som ingen vill ha med i regering, och sannolikt inte heller ett parti vars röster behövs för driva igenom en budget.
Oavsett hur mandatfördelningen kommer att se ut är det osannolikt att Alliansen kommer att fortsätta tolerera att Vänsterpartiet får samma sorts inflytande på regeringen och på skattemedlen som V har haft. Den taktiken har placerat oppositionen i skymundan och gjort Vänsterpartiet till vinnare. Om Alliansen tar till sig den lärdomen är 2018 års budget sannolikt den sista på ett väldigt långt tag där Vänsterpartiet får någon form av inflytande.
Elin Larsson