Högsta förvaltningsdomstolen ger kommuner möjlighet att på avgränsade platser förbjuda tiggeri, i formen passiv penninginsamling, genom lokala ordningsföreskrifter. Räkna med att det är något som ett stort antal kommuner kommer att pröva möjligheterna för framöver.
I rikspolitiken välkomnar Moderaterna och Sverigedemokraterna beslutet, men även Socialdemokraterna slår an en bejakande ton. ”Jag kan förstå att man vill kanske inte ha tiggeri på alla platser i en kommun”, säger statsminister Stefan Löfven (S) till TT. De tre största partierna i riksdagen står i detta inte särskilt långt ifrån varandra.
Tiggande provocerar i Sverige. Den här typen av djup fattigdom har varit något som Sverige, med hjälp av socialtjänstlag och sociala myndigheter, har förflyttat ut ur gatubilden. Fattigdomen i sig skulle bekämpas, i sak och i uttryck.
I ett samhälle med skattefinansierad fattigdomsbekämpning har medborgarskapet varit en grund för stöd och hjälp. Desto mer komplicerat blev det när andra länders fattiga fann en fristad utanför svenska butiker och köpcentrum. I ett Europa med ökad rörlighet blev allt mer komplicerat. Fattigdomen är ett helvete. Dess utsatthet föder desperation och detta utnyttjas ack så lätt av kriminella krafter, vilket vi då och då ser exempel på.
Det är ur denna synvinkel som de kommunala försöken – inte bara i skånska Vellinge utan också i halländska Kungsbacka och sörmländska Eskilstuna – bör betraktas. I Vellinge styr moderater, i Eskilstuna socialdemokrater, moderater och centerpartister. Lokalpolitikerna möter inte bara invånare som känner medlidande med utsatta, utan även invånare som frågar sig varför ”utifrån” kommande fattigdom ska tolereras.
Men lokala tiggeriförbud lindrar ingen fattigdom, även om de synliga intrycken av detta minskar. Den som verkligen vill göra skillnad för de utsatta behöver arbeta gränsöverskridande i Europa, till att börja med. Många tiggare i Sverige har sitt ursprung i Rumänien och Bulgarien. Ofta tillhör de den etniska minoriteten romer. I hemländerna har dessa länge utsatts för en etnisk diskriminering som förvärras av djup fattigdom, utsatthet och kriminalitet. EU-stater som struntar i sina svagaste måste pressas att ta ansvar.
Den utsträckta handen eller den tomma pappersmuggen är måhända moraliskt besvärliga att möta, men det finns inget tvång att ge pengar till någon. Den som ber om hjälp behöver inte få bönen besvarad. Det är upp till den som kan och vill ge. Det här är viktigt att komma ihåg.
Se människan. Var inte rädd för tiggaren. Välj själv om du vill hjälpa den som är utsatt, men var gärna upprörd över samhällen som struntar i de allra svagaste, accepterar diskriminering och helst ser att problem blundas för eller göms undan än att orsakerna till utsattheten bekämpas på allvar.