Det är 100 år sedan det för så många människor olycksaliga inträffade att bolsjevikerna under Vladimir Lenin tog makten i Ryssland efter revolutionen. Det kunde ha slutat på annat sätt, med en regering som möjligen kunde ha lett Ryssland bort från tsarväldets diktatur till en mer reformistisk-demokratisk stat. Möjligen.
Oktoberrevolutionen i Ryssland, som enligt vår kalender ägde rum i november, slutade i en blodig diktatur. Att den röda armén senare kom att bli en avgörande faktor bakom krossandet av nazisternas försök till världsherravälde, det förändrar inte det långa lidande och de omfattande övergrepp som drabbade det ryska folket och de av Sovjet ockuperade staterna under en stor del av 1900-talet.
Under efterkrigstiden har forskningen ägnat omfattande möda åt att bena ut delar av kommunismens tankegods, delvis för att fjärma detta från stalinismen och leninismens brott. Marxismen har och har haft en betydligt starkare ställning än motsvarande nazistiskt och fascistiskt tankegods. Marxism som ekonomisk teori och dess roll i forskningen om hur människor formar och bekräftar gemenskaper även i demokratier, kan inte bortses ifrån.
Grundproblemet kvarstår. Kommunismen är och förblir ett mördande paket med blodröda snören. Vi bör på liberal, socialdemokratisk eller värdekonservativ grund fortsätta att varna för såväl svarta som röda diktaturkramare. För det som glöms kan raskt paketeras om och ännu en gång få utrymme att föröda mänskligt liv och trasa sönder gemenskaper mellan fria människor.
För Ryssland och det ryska folket är det kommunistiska arvet en tung del av det som i dag försvårar en mer demokratisk utveckling, hindrar en oberoende rättsstat och säkrandet av individuella rättigheter. Den nuvarande regimen, som inte direkt kan anklagas för att vara kommunistisk, gör åtskilligt för att sudda ut obekväma sanningar ur historieskrivningen och bejaka Sovjetstatens roll i formandet av någon form av fosterländsk anda. Underförstått att Josef Stalin och Lenin på något sätt prioriterade ”storryska” intressen. Så blandas dagens totalitära ledarskaps indoktrinering, präglad av fascoistoid nationalism, med delar av stormaktskommunismen från Sovjettiden.
Det går att förändra ord och meningar, men kärnan förblir densamma. Att införa diktatur i folkets namn är att införa diktatur, inte folkstyre. Det är upp till var och en av oss att påminna om detta: låt dig inte luras av ny förpackning eller slagord, ha koll på innehållet. Hur formas det totalitäras fiendebilder, hur är synen på medmänniskans rätt till liv och egendom, hur viktiga är återkommande fria val och maktskiften, vilka rättigheter försäkras och garanteras minoriteter där majoritetens val styr? De parlamentariska demokratiernas kunskapsmassa om bolsjevikernas militärkupp 1917 och tiden därefter är nödvändig folkbildning, i minst hundra år till.