Det stora röda huset, mellan järnvägen och infarten till Mariefred, byggdes 1906 som ett epidemisjukhus. 1935 ändrades verksamheten och blev ett hem för barn som av olika anledningar inte kunde bo hemma. I slutet av 1950-talet avvecklades barnhemmet och blev en privatbostad.
Det finns förstås en anledning till att adressen har namnet Ekarna. Runtom byggnaden växer många flera hundra år gamla ekar. Hur många har varken Malin eller Charlie räknat utan nöjer sig med att träden skapar en vacker utsikt och skydd mot vägen.
Att de skulle köpa huset var från början inte alls självklart.
– Vi tyckte det var alldeles för mycket renoveringsjobb och det låg för nära vägen. Men så började vi tänka på potentialen som fanns, hur fint huset skulle kunna bli. Vi skissade på ändringar och kunde vi inte släppa tanken på att det skulle bli vårt. Köpet är inget vi ångrar, vi är mycket nöjda med resultatet av allt arbete, berättar Malin.
Det är fyra och ett halvt år sedan de flyttade från 50 kvadrat på Kungsholmen i Stockholm till 300 kvadrat i Mariefred. Nu är den värsta renoveringen gjord – alla fönster har bytts, fasaden målats om, väggar har flyttats, takhöjd har återställts, köket är totalrenoverat, alla golv är slipade och snickerierna målade. Men alla rum är inte helt färdiga, än finns det utrymmen som ska inredas.
– Charlie har eget företag i fastighetsbranschen och vet vad som krävs när man ska renovera gamla hus. Det fanns en del i planlösningen som vi ville ändra på, prång som vi har öppnat upp och därmed fått rum som passar oss bättre.
– Vi gillar grått och mässing, det har vi mycket av.
Målet med renoveringen har varit att återställa så mycket som möjligt. I flera rum var takhöjden sänkt och på de fina trägolven låg plastmattor.
– Vi har skissat mycket på datorn för att få en uppfattning om hur det skulle kunna se ut om vi till exempel skulle vilja flytta på eller ta ned en vägg. I köket har vi gjort om allt, rivit en vägg för att få matplats, tagit fram den ursprungliga takhöjden och byggt en helt ny köksinredning.
Takhöjden är 3,20 meter och köksskåpen är byggda ända upp. Trots att hela ena väggen består av skåp, spis och ugnar upplevs inte inredningen som tung eller dominerande. Allt flyter ihop till en lugn yta. Dörrarnas mässingsknoppar matchas av spisens stänkskydd i mässing.
– Vi gillar grått och mässing, det har vi mycket av.
På bottenvåningen finns förutom kök också ett rymligt vardagsrum och ett rum för bio. Där är väggarna nästan svarta, bildskärmen är enorm och högtalare är placerade runtom stora fåtöljer som har plats för dricka och godis i armstöden.
I nästa rum är väggarna tapetserade med rutigt mönster.
– Här ska det bli bibliotek och biljardbord, ett rum att umgås i. Men än så länge förvarar vi bara en massa prylar här.
Närmast ingången ligger Malins kombinerade arbets- och pysselrum. Hon driver företaget Stil hit och dit, som erbjuder konsultation i inredning. Men för tillfället är Malin föräldraledig med sonen Marcus, tio månader.
– Före Marcus föddes så renoverade vi nästan jämt. Nu upptar han den mesta av tiden, så det är tur att vi redan gjort de största jobben.
En trappa upp ligger tre sovrum, stort allrum och badrum. I anslutning till Malins och Charlies sovrum finns det som Malin alltid velat ha – en walk-in-closet.
– Det var länge en dröm att ha en egen walk-in-closet. Nu delar vi ju på den här och den är inte helt klar heller. Det är därför draperiet finns här, för att dölja det som inte är så snyggt än.
När Malin och Charlie köpte huset fanns ingen inredning sparat från det gamla barnhemmet. Det enda som påminner om att huset har rymt många barn syns inne i en garderob där man troligen förvarat barnens tillhörigheter. På små skyltar ovanför krokar finns etiketter med olika nummer.
Ganska snart efter att Malin och Charlie hade flyttat in knackade en dam på ytterdörren.
– Jag uppskattar att hon var i 70-årsåldern. Hon hade bott på barnhemmet som liten och ville komma in och titta. Då hade vi inte renoverat så mycket och hon kände igen sig i rummen. Jag kommer ihåg hur hon tog i ett handtag till en dörr och sa: "Tänk att jag tog i det här handtaget när jag var liten flicka." Hon berättade inget om hur det hade varit här, men intrycket jag fick var att hon hade haft det bra.
I våras började nästa projekt – trädgården. Baksidan av huset, med utsikt över hjorthagen, har fått en ny uteplats med stenplattor. Och i utkanten av tomten går museijärnvägen förbi.
– Ångloken tuffar här ett par gånger om dagen, när det är turistsäsong. Det är bara mysigt, ibland brukar vi stå och vinka när det kommer.