På kort tid har Svenska Akademiens valspråk till synes gått från ”snille och smak” till sunkighet och slask. Den som trodde att den kalabalik som uppstod med flera avhopp i samband med en votering om uteslutning av en ledamot var krisens djupaste stund, hade fel.
Den tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl gick i går till ett vevande angrepp i Expressen mot de ledamöter som röstade för en uteslutning av den anklagade ledamoten och specifikt mot sin efterträdare, ständiga sekreteraren Sara Danius. Nivån har därmed sänkts till nivåer där det inte är möjligt att tala om snillen i storbråk.
Svenska Akademien är en kvarleva från den tid då Sverige var ett kungligt envälde. Dess stadgar och regler är sprungna ur denna tid och dåligt anpassade till det moderna demokratiska samhället. För att inte en dylik gruppering ska bli en grupp för inbördes beundran eller bråk, krävs att de 18 stolarna besätts med kompetens som inbegriper stor social medvetenhet och sund självkritik.
Den stora skandalen briserade i höstas då en av ledamöternas äkta hälft hamnade i en omfattande kritikstorm i samband med #metoo-uppropen, om hur sexuella övergrepp och trakasserier hade tystnats ned och/eller ignorerats i institutionens nära sfär. Efter detta uppdagades även att det hade läckt ut namn på blivande nobelpristagare i förväg från Akademiens möten, vilket direkt havererar den ordning som pristagarna utses. Vittnesmål i en – till stora delar hemlighållen - advokatutredning, som institutionen hade beställt, ledde fram till omröstningen om uteslutning.
Akademiens oberoende från svenska statsmakten är en grundpelare som gett institutionen den styrka och trovärdighet som krävs för att dela ut nobelpris och vårda svenska språkets utveckling och hälsa. Det föreskrivna hemlighetsmakeriet bidrar i nuläget däremot till att förvärra skadorna. Där öppenhet och klarspråk hade varit sunt och strategiskt har vi enbart fått ta del av brottstycken av händelser och argumentation.
Verksamheten inom Akademien är mångsidig. Den ger ut ordböcker och ordlistor, den delar ut ett internationellt mycket uppmärksammat nobelpris i litteratur. Den svenske kungen, tillika statschefen, Carl XVI Gustaf, har i egenskap av Svenska Akademiens beskyddare uttalat sig – och utlovat att något gott följer i krisens spår. Ett hurtfriskt uttalande i ett läge där det mesta talar för motsatsen. Oförmågan att dra slutsatser utifrån det samhälle som omger institutionen framstår som monumental.
Det är upp till ledamöterna - avhoppare såväl som kvarsittare - att visa sin förmåga att sätta institutionens intressen före egna sårade känslor och antipatier. Med Svenska Akademiens egna ord ska det vara ”en mångsidigt verksam institution, som både vårdar arvet från det förgångna och är uppmärksam på nya strömningar i tiden.”
Just nu är den främst en källa till skandaler och skämskuddar.