Moderatledaren Ulf Kristersson gjorde tummen ned till talmannen för att låta Centerpartiets ledare Annie Lööf pröva möjligheterna att forma en Alliansregering, ledd av Kristersson, med stöd av främst Miljöpartiet.
Det innebär följande: Sonderingarnas tid är över. Nu börjar arkadspelet.
Det fanns en tid då arkadspel var en av de stora begivenheterna för unga. För en femkrona eller tiokrona fick man pröva lyckan vid stora skrymmande dataspelmaskiner med begränsad grafik, gott om ljudeffekter och relativt enkla spelregler. Tricket var ofta att röra sig åt höger eller åt vänster och att hoppa vid exakt rätt läge för att ta sig vidare till varje delmål. Det är något sådant som Moderatledaren nu blir aktiv spelfigur i.
Ulf Kristersson har ett försök på sig – i nuläget. Genom att M definitivt har sagt nej till att leda en regering som stöder sig på Miljöpartiet i någon form, har Kristersson väckt irritation hos Centerpartiet och Liberalerna. Det kunde han ha undvikit, om han ville.
Kristersson säger sig vilja bilda regering med helst fyra, men även tre, två eller ett av partierna inom Alliansen. I realiteten är det ett val mellan fyra och – möjligen - ett. Minns vad Annie Lööf (C) sade för några veckor sedan: en Alliansregering består av fyra partier. Annars är det något annat.
Det där sistnämnda spelar roll. Om M nu försöker bilda regering med Kristdemokraterna som stöd, är det inget som C och L har en skyldighet att bejaka eller ens tolerera. Den regering som C och L backar upp behöver ha liberalt innehåll nog för att förtjäna stödet. Och M ensamt är mer liberalt än i sällskap med KD.
Det är regeringsbildarens uppdrag är att säkra stödet i riksdagen. Det är - notera detta - inte de liberala partiernas skyldighet att se till att Moderatledaren kan regera.
Eftersom MP - och indirekt även Socialdemokraterna - nu är sidsteppade till nej-sidan bygger Ulf Kristerssons möjligheter att bli statsminister på att C och L accepterar honom, liksom att Sverigedemokraterna gör det. Eftersom C och L vill inte ha med SD att göra, kräver det avancerad akrobatik.
Sakpolitiskt är det inte svårt, Allianspolitiken är regeringspolitikens kärna, lovar M-ledaren. Men nyckelfrågan är om C och L kan övertygas om att SD:s antiliberalism inte kommer att styra budgetinnehållet. Trots att SD avgör om Kristersson vinner en votering mot en gemensam rödgrön utmaning.
Det är en dryg vecka till avgörandet. Kristersson måste visa att han har fingertoppkänsla och fotarbete nog för att inte få en majoritet emot sig i riksdagen. Och partiernas rädsla för ett extraval är än så länge begränsad, vilket inte underlättar hans läge.
För att fortsätta med liknelsen med arkadspelet. Ulf Kristersson kommer att behöva ta sig fram med rörliga fotstöd, utan säkra positioner. Och klockan tickar. Med betydligt högre insatser än någon tiokrona och utan några garanterade extraliv.