Snart är det tio år sedan de började med att repetera på söndagarna, när de är lediga från andra arbeten. Tur är det för oss, för annars skulle Nyköping inte ha någon egen stråkkvartett. Och då vore vi mycket fattigare andligen. För just fyra stråkar har alltsedan Haydns tidiga mästerskap i genren varit det optimala, för klangen och för möjligheterna till stämföring.
Kraven på samspel är dock stora, och ingenting finns att gömma sig bakom. Men när allt stämmer är det överjordiskt.
Allt detta vet förstås Söndagskvartetten, som vad jag minns aldrig har låtit bättre än i går och måste ha övat massor. Och haft hög ambitionsnivå, minsann. Men ärligt talat hajade jag till inför valet av Dvoraks opus 51. Inte på grund av de folkligt slaviska tonfallen och rytmerna eller det elegiska eller livligt sjungande. Sådant lät hur bra som helst i går.
Men tonarten är Ess och då blir det lätt som att balansera på en knivsegg med renspelningen. Sedan skrev Dvorak virtuost, speciellt i finalen där sextondelarna sprutar som fyrverkerier och stämmorna ändå måste hållas isär. Sådant är svårt även för heltidsmusiker, men Söndagskvartetten satsade och lyckades mestadels fint med temperament och glöd och med Anne Holmer som bergsäker primarie.
Två sidor av Piazzolla fick vi höra: den svåre, knivskarpe i en tango-svit med extrema spelsätt och tjocka ackord; som extranummer den lekfullt publiktillvände med Tango Calambre. Väl spelade bådadera!
Ändå vill jag främst tacka för Elfrida Andrées så njutbara d-mollkvartett från 1887, alltså strax efter Dvoraks men så mycket mer sångbar och kärleksfull, sökande sig framåt i början, sedan pastoralt sjungande och graziöst dansant, innan även hon skriver en kontrapunktiskt driven final med fugato och bråttom-slut. Men melodierna fastnar i huvudet direkt. Kanske därför dåtidens män avfärdade hennes musik? Vågar vi hoppas på hennes pianokvintett?
Denna dag fick en strålande glad Julia Dagerfelt ett stipendium ur Ramqvist-fonden. Och Söndagskvintetten överraskades med stipendium ur Blomsjö-fonden.