I skrivande stund har precis dammet lagt sig kring avgörandet av pensionsfrågan. Tidigare i år presenterade regeringen sina satsningar på pensionerna och M presenterade sina ungefär vid samma tid, C presenterade nyligen deras kompromissförslag för att gå igenom den så kallade pensionsgruppen. Det vill säga den grupp av partier (S, M, L, C och KD) som står bakom pensionsöverenskommelsen. Både S och M ville att vissa pensionssatsningar ska gå över statsbudgeten i stället för göra en blocköverskridande överenskommelse.

Som jag ser det är det två problem med detta, ett kortsiktigt och ett långsiktigt. Det kortsiktiga är att pensionerna blir en stridsfråga inför varje budgetperiod i riksdagen, i stället för att lösa problemet på riktigt. Det långsiktiga problemet är den uppenbarliga oviljan som finns att nå uppgörelser, överenskommelser och långsiktighet i politiken. Att bli överens är grundläggande om vi vill att våra folkvalda ska kunna hantera de samhällsproblem som Sverige står inför. Det finns också en tradition av det i Sverige. Mandatperioder som har präglats av majoritetsregeringar är inte många i den svenska demokratins hundraåriga historia.

Att då välja att ta strid om pensionsfrågan, inför en valrörelse, är säkert smart ur ett partistrategiskt och ett väljarmaximerande perspektiv, men inte för pensionärernas egna skull. Deras plånböcker kan att komma förändras från år till år tack vare detta. Nu valde C att stödja regeringens ändringsbudget, och därmed regeringens pensions- och budgetförslag, för stabilitet och bibehålla en budgetprocess som tjänat Sverige väl. Att partierna ägnar sig åt partistrategiska manövrar i stället för att vilja lösa samhällsproblemen är i sig ett samhällsproblem. Jag kan konstatera att efter misstroendeförklaringen mot justitieministern minskade förtroendet för politiken för varannan svensk, enligt en undersökning från Demoskop. Då ska vi även komma ihåg att detta görs under en mycket känslig period i svensk säkerhetspolitik. Svenska folket förtjänar bättre.

När valrörelsen väl anländer direkt efter semestern kommer vi få se om något parti kan svara på frågan om vad de vill göra, i stället för med vem-frågor. Jag efterlyser härmed en valrörelse som går i reformernas och ansvarstagandes tecken. Partiledare som är för något snarare än bara emot, som vågar blicka längre än vad näsan räcker och ser till Sveriges bästa – inte bara sitt eget parti.

Ulrica Schenström är vd för den gröna, liberala tankesmedjan Fores. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.