På söndag är det EU-val. Tyvärr har det inte varit någon vidare konstruktiv valrörelse, med rätt lågt intresse. Det har delvis med EU:s egen uppbyggnad att göra.
Det är fem år sedan senaste parlamentsvalet och det finns en viss skillnad i intensitet jämfört med då. Det året råkade valet till EU-parlamentet och den svenska riksdagen inträffa samma år och partierna använde båda valen som plattform. Denna gång har intresset varit betydligt svalare. Ekot har rapporterat att partierna lägger betydligt mindre resurser på EU-valet än på ett riksdagsval, många mindre än halva budgeten, och diskussionen har inte alls varit lika tydlig i medierna.
Det är en bild som även stämmer överens med väljarnas intresse. Svenskar är, generellt, positivt inställda till EU. Vi ser värdet av att vara med, och det är en bra sak. Men förståelsen och engagemanget i valet av våra egna företrädare är desto lägre. I Sverige brukar mer än 80 procent av befolkningen rösta i ett riksdagsval, förra gången vi röstade om vilka som skulle representera oss i EU var siffran precis över 50 procent. Då ligger Sverige ändå relativt högt. Även i rika europeiska länder som Frankrike har valdeltagandet varit så lågt som 40 procent, och 20 procent i vissa grupper, exempelvis bland unga.
Förutom det lägre intresset har det varit en rätt trist valrörelse. I många länder, så även Sverige, har debatten inte handlat så mycket om politik på EU-nivå – utan mest om inhemska frågor. En av de få mer högljudda debatterna var mellan Centerpartiet och Kristdemokraterna, där den förstnämnda attackerade den forna allianskollegan för problematiska formuleringar och värderingar. En debatt som har lämnat en viss besk eftersmak och mest verkar ha varit till för att positionera sig, skapa någon sorts klyfta som inte nödvändigtvis finns, och signalera rätt saker till sina väljare.
Fokus borde vara på de bra saker ens företrädare har gjort med sina år i EU:s parlament, inte inrikespolitiskt tjafs.
Att EU-valrörelser blir lite mer avmätta och bråkiga, att medborgarna är mindre benägna att rösta, är tyvärr delvis EU:s eget fel. Institutionen är en sådan koloss, och så överbyråkratisk och svårtillgänglig att få vanliga medborgare kan sätta sig in i hur den fungerar. Dessutom finns det gott om problematiska regler vad gäller ersättning till ledamöter och deras makt som lätt skapar en känsla av korruption och distans från folket.
Det finns inget lätt svar på hur detta ska hanteras. EU är otroligt viktigt för oss då medlemskapet påverkar vår inhemska politik mycket och framförallt, i grunden är en stark positiv kraft för vår tillväxt och roll i världen. Men som man bäddar får man ligga. EU-politikerna måste vara beredda att se över sina krångliga system och privilegier. Annars är det risk för att medborgarnas, och de inhemska partiernas, intresse för själva institutionen EU fortsätter vara tämligen svalt.
Det är synd när tanken bakom EU i grunden är så viktig, och det riskerar bli en farlig grogrund för populism.