Ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) väcker frågan: hur ska välfärden finansieras i framtiden? Politiker på riksnivå har länge slagit dövörat till, men nu börjar problemet bli akut.
Trots att Sverige haft högkonjunktur i fyra år har många kommuner så dålig ekonomi att de skulle vara konkursmässiga om de vore företag. 2018 gick var fjärde kommun med underskott, och under 2019 ser bland annat Nyköping ut att sälla sig till den skaran med ett resultat på minus 55 miljoner kronor (SN 27/3).
Att så många kommuner går in i en lågkonjunktur utan sparbössa bådar inte gott, eftersom allt från skolor till vatten- och avloppsnät behöver rustas upp. Till 2026 kommer antalet personer över 80 år att öka med 200 000, och för att klara av de vård- och omsorgsbehov som uppstår uppskattar Finansdepartementet att det behövs 75 nya vårdcentraler och 560 äldreboenden. Enligt finansminister Magdalena Andersson (S) kommer det att krävas hårda prioriteringar och – antagligen – skattehöjningar.
Det finns dock flera frågetecken kring Finansdepartementets analys. För det första utgår beräkningarna från hur mycket som krävs för att upprätthålla samma servicenivå som i dag. Med tanke på att välfärdskonsumtionen historiskt har ökat snabbare än vad bara befolkningsutvecklingen kan förklara, så kommer människor nog inte nöja sig med samma kvalitet som i dag. För att tillgodose ökade krav på välfärden måste den utvecklas och effektiviseras. Skattehöjningar är inte heller svaret på välfärdens finansieringsproblem, vilket den statliga Långtidsutredningen under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har konstaterat.
Regeringen, regionerna och kommunerna behöver i stället tänka i nya banor kring hur välfärden ska finansieras och organiseras. Först och främst måste kommunerna och regionerna få rätt förutsättningar från staten att styra över sina verksamheter. De senaste åren har antalet riktade statsbidrag med särskilda villkor ökat, vilket medfört en rad problem. Många kommuner behöver till exempel styra om pengar från skolan till äldreomsorgen, men klumpigt utformade statsbidrag till skolan låser resurser. Skolbidragen kräver nämligen att personaltätheten måste öka samtidigt som kostnadsnivån ska vara densamma. Det gör att det i stort sett är omöjligt för kommunerna att göra nödvändiga omprioriteringar i sina budgetar.
Kommuner och regioner behöver också hitta nya sätt att arbeta när dagens organisationsformer inte räcker till. En undersökning från myndigheten Statskontoret tyder till exempel på att en stor andel av kommunerna efterfrågar mer samarbete kring personaladministration och digitalisering. Fler kommuner borde också samarbeta på välfärdens kärnområden: vård, skola och omsorg. Det kommer tveklöst att leda till slitningar mellan kommuner om var skolor och vårdcentraler ska placeras. Men för att välfärdsekvationen ska gå ihop kommer ett och annat kommunalråd att behöva svälja sin stolthet.