Den 5 augusti är det 85 år sedan Folkpartiet, som 2015 bytte namn till Liberalerna, bildades. Innan Folkpartiets grundande 1934 hade de liberala partierna varit splittrade i drygt tio år eftersom man var oeniga om sociala frågor, främst om det borde införas ett alkoholförbud.
Splittringen blottade också en spricka mellan två falanger. Den ena var de frisinnade – med sin bas i frikyrko- och nykterhetsrörelserna – och den andra mestadels högutbildade, intellektuella storstadsliberaler. Återföreningen 1934 blev räddningen för den senare grupperingen, vars väljarstöd hade sjunkit från knappt fyra till knappt två procent.
I dag är Liberalerna återigen decimerade, med ett utgångsläge likt det tidiga 1930-talets. L:s väljare är i hög grad urbana och välutbildade, en väldigt rörlig grupp som man konkurrerar med flera andra partier om, och partiet är i princip utdött på många mindre orter. Från att under Bertil Ohlins tid som partiledare under mitten av 1900-talet ha varit det största borgerliga partiet är man i dag det minsta, en hårsmån från riksdagsspärren.
Liberalerna borde kunna bättre. Få om något annat parti lockar så många smarta, pålästa och drivna människor som L. Kanske är det dock just det som är problemet. L har länge varit elevrådsordförandenas, akademikernas och besserwissrarnas parti. De som vet mest och bäst, men som ogärna velat ta itu med de samhällsproblem som verkligen får det att bränna till.
När den liberale riksdagsledamoten Mats Persson åker runt för att tala med partimedlemmar om bidragsberoende och ökad otrygghet menar han att han stundtals möts av svar som ”Sverige är ett bra land, var inte så negativ” (Tidningen NU 18/4). Att på så vis vifta bort samhällsproblem som behöver liberala svar lämnar fältet öppet för de populister liberalpartister säger sig vilja bekämpa. Att vilja att arbete ska löna sig, att utanförskap inte ska gå i arv och värna lag och ordning är också högst liberala värderingar, knappast populistiska.
Ska Liberalerna bli relevanta igen och komplettera Centerpartiets gröna profil måste man vårda sitt socialliberala arv och anpassa det till en ny tid, vilket denna ledarsida tidigare lyft (SN 8/7). Med Nyamko Sabuni som partiledare borde L kunna ta tag i frågor som hederskultur, radikalisering och socialt utanförskap, där C saknar både erfarenhet och trovärdighet.
L kommer, liksom C, inte att bli det folkrörelseparti det en gång var, och måste därför återuppfinna sig självt. Den främsta läxan – och om det är något parti som älskar läxor så borde det vara L – är att inte säga till väljarna att de fokuserar på fel saker och att bråka mer med andra partier än internt. L kan inte heller bli C, som under överskådlig framtid kommer att inneha rollen som det gröna liberala småföretagarpartiet och Sverigedemokraternas främsta motpol. Är det något L kan lära från C är det snarare att alla frågor inte kan avgöras genom teoretiska resonemang; ibland behövs det lite sunt bondförnuft.