Om drygt en vecka är det val till Europaparlamentet. Med undantag för Fredrick Federleys (C) och Sara Skyttedals (KD) bråk på Aftonbladets debattsida har temperaturen varit minst sagt ljummen. Trots stora ord om ett “ödesval” verkar de flesta partier inte speciellt intresserade av att prata EU-frågor, utan använder snarare valet som ett inrikespolitiskt slagträ. Det kanske tydligaste exemplet är Moderaterna och Kristdemokraterna, som båda har kärnkraft bland sina viktigaste frågor i valet. Trots att det är en nationell fråga. I stället för att prata om EU driver de nu en kampanj mot den nationella energiöverenskommelsen, vilken inte har något med europasamarbetet att göra alls.
EU-frågor är komplicerade. Kunskapen om hur alla processer går till är låg, hos såväl allmänheten som stora delar av de politiska partierna. Men det håller inte som ursäkt. Politiska partier har lika mycket till uppgift att informera om sin politik som att övertyga människor att rösta på den. Om politiker tycker att människor inte förstår frågorna så har de till största del sig själva att skylla.
Den här valrörelsen riskerar att gå till historien som ödesvalet som ingen märkte av. Med undantag för några tappra kandidater som driver egna kampanjer vid sidan av de nationella är budskapen väljarna möter minst sagt platta. Att som Centerpartiet ta kamp mot högerpopulism är viktigt, men inställningen till de fascistoida ytterkantspartierna i Europa är snarare något som förenar våra partier än skiljer dem åt.
Den som på riktigt vill arbeta för att värna mänskliga rättigheter i Europa måste kunna förklara hur det går till. I stället för att tävla i vem som är mest emot Ungern och Polen vore det intressant att få höra en riktig debatt om hur vi bäst hanterar medlemsländer som långsamt glider bort från rättsstatens principer. Eller för- och nackdelarna med att flytta beslutandet över sociala rättigheter såsom abortfrågan till EU-nivå.
Stora ord gör mer skada än nytta när de inte fylls med innehåll. I stället för att motivera väljare att gå och rösta bidrar det antagligen mer till uppgivenhet och förvirring. Vår framtid avgörs nu i valet, men vad är egentligen alternativen? Som väljare måste man här ta sitt ansvar. En tråkig valkampanj från partierna är inte en ursäkt för oss att inte ta vårt ansvar. Det är ändå vi som kommer få leva till resultatet.
Förhoppningsvis blir årets lågvattenmärke en väckarklocka såväl politiker som väljare och media. Vi har alla ett ansvar tillsammans att höja förståelsen och intresset för EU och de viktiga beslut som tas där. Ett bra första steg är att själv läsa på och gå och rösta söndagen den 26 maj.