Avhoppet från Försvarsberedningen och den konservativa högerns fördömanden av Sverigedemokraternas EU-kampanj visar att det fortfarande finns saker som håller ihop borgerligheten.
Äntligen stod de borgerliga samlade på presskonferens igen. Efter några veckor då det varit särskilt svårt att vara alliansperson, ett begrepp som Expressens krönikör Torbjörn Nilsson myntade förra hösten, fanns det en fråga man kunde enas kring: rikets säkerhet. Landets försvar skojar man inte bort. Det är inte hä hä och hepp hepp, för att låna ett uttryck från en framliden socialdemokratisk statsminister. Därför var det rätt av Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna att hoppa av Försvarsberedningen innan dess slutrapport skulle presenteras.
I stället gjorde Socialdemokraterna upp med de andra partier som inte heller vill binda sig till någon nivå för försvarets finansiering: Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. S har uppenbarligen inga problem med att förlita sig på ytterkantspartierna, till och med i en så avgörande fråga som svensk säkerhetspolitik. Det, liksom att S frångått det ekonomiska antagandet om att försvarsutgifterna behöver motsvara 1,5 procent av BNP 2025, är under all kritik.
Att borgerligheten är enig om att investeringar i Sveriges försvarsförmåga bör prioriteras skickar en viktig signal till regeringen. Stefan Löfven kan inte, liksom sin föregångare, avfärda försvaret som ett särintresse. Det tillhör tvärtom de statliga kärnuppgifter borgerligheten värnar mest. Nu behövs denna värnkraft.
Ett annat tecken i tiden på att den borgerliga värdegemenskapen trots allt står sig stark var de unisona fördömanden, som även kom från konservativt håll, mot Sverigedemokraternas tunnelbanekampanj i Stockholm inför Europaparlamentsvalet. ”Det är inte första gången sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa”, förkunnar SD:s valaffischer. Det är ett historie- och omdömeslöst påstående. S var inte mer antisemitiskt än något annat parti, och dagens tyska ambitioner går knappast att likställa med 1930-talets.
SD har därför sågats längs fotknölarna av såväl moderata Barometerns som högerliberala Göteborgs-Postens ledarsidor. I den senare tidningen skriver Håkan Boström att det som skiljer borgerliga debattörer från exempelvis marxistiska är att man betonar hur viktigt ett sanningsbaserat offentligt samtal är. Genom historieförvanskningar sällar sig SD till den vänster som relativiserar sanningen och anser att ändamålen helgar medlen.
De borgerliga partierna har ägnat sig åt onödigt mycket självskadebeteende på sistone för att rationalisera sina respektive ställningstaganden i regeringsfrågan. Det finns fortfarande mer som förenar liberaler och konservativa än vad som skiljer dem åt. Att prioritera statliga kärnuppgifter som försvaret och hålla fast vid upplysningens sanningsideal hör till dessa gemensamma nämnare.