Efter smörgåsbord och ombudsman har ännu ett svenskt ord gått på export: flygskam. De senaste veckorna har såväl brittiska The Guardian som amerikanska Washington Post uppmärksammat hur allt fler svenskar stannar på marken i spår av Greta Thunbergs klimataktivism. Jämfört med förra sommaren har SJ:s bokningar ökat med 32 procent, och klimathänsyn toppar listan över skäl varför resenärer väljer tåget.
Även inför politikerveckan i Almedalen blossade det upp en debatt om vilket som egentligen är det mest klimatvänliga färdsättet till Visby. Finansministern Magdalena Andersson (S) uppgav i en intervju med Aftonbladet (5/7) att det viktigaste individer kan göra för klimatet är att flyga mindre. Hon och fem andra Almedalstalare tog dock själva flyget till Visby. ”Inte utan flygskam”, medgav Andersson.
Men är flygskam produktivt, eller kortsluter social ångest inför resande en rationell debatt om framtidens hållbara liv? Den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt menar att starka moraliska övertygelser brukar “binda och förblinda”, vilket är en överhängande risk med den starkt moraliserande svenska flygskamsdebatten.
Flygets roll som transportmedel i framtiden är egentligen en icke-fråga. Flyget kommer inte att försvinna, och det vore inte heller önskvärt varken ur miljömässiga eller sociala skäl. På långa avstånd som mellan Europa och USA skapar det mindre utsläpp per person att flyga i turistklass än att åka kryssningsfartyg över Atlanten. Detsamma gäller för övrigt sträckan Stockholm–Visby, enligt en granskning av Dagens Nyheter (1/7), vilket främst beror på att Gotlandsfärjorna drar så mycket bränsle. I det här fallet var Magdalena Anderssons flygskam alltså obefogad.
Samtidigt är det lika självklart att flyget ska betala för de miljökostnader den ger upphov till. Eftersom flygbränsle genom den internationella Chicagokonventionen är skattebefriat är flygresor i dag konstgjort billiga, och flyget är i dag inte heller fullt ut med i EU:s gemensamma utsläppshandelssystem. Skulle flyget betala lika höga bränsleskatter som bilar och lastbilar skulle en Thailandsresa bli nästan 9 000 kronor dyrare (SVT 2/6). Ingen har rätt att stoppa någon annan från att flyga, men alla bör betala ett rimligt pris för resor med stor miljöpåverkan.
För att utlandsresan inte ska bli en klassfråga räcker det dock inte med att göra flygbiljetten dyrare: samtidigt måste tåget bli billigare och bekvämare. I dag är den europeiska tågmarknaden allt annat än europeisk. Olika signalsystem, bokningssystem och regler för lokförare innebär att de flesta tågresor ofta är dyrare och omständligare än motsvarande flygrutt. Faktum är att det är svårare att åka tåg inom Europa i dag än för 20 år sedan. Den europeiska tågprotektionismen måste upphöra. Tåget behöver samma avreglering som luftfarten fick på 90-talet för att kunna erbjuda nya och billigare alternativ för resenärer. Det måste bli lätt att välja klimaträtt.