Med bara veckor kvar till Europaparlamentsvalet är det hög tid för partierna att presentera sin EU-politik. Än så länge är valrörelsen dock mer rik på slogans än sakinnehåll.
Söndag den 26 maj är det val till Europaparlamentet. Trots att tiden är knapp tills dess har varken partierna eller medierna lyckats särskilt väl med att få väljare att inse att det är valrörelse. En färsk undersökning från DN/Ipsos visade att bara fyra av tio svenskar ens känner till att det är Europaparlamentsval i maj. Det var därför extra beklagligt att det knappt ägnades någon tid alls åt EU-frågor i SVT:s stora partiledardebatt. Public service missade därmed en ypperlig chans att folkbilda.
Statsvetare beskriver ofta Europaparlamentsvalet som ett “andra rangens val” eftersom partier, medier och väljare alla upplever att det är mindre som står på spel jämfört med nationella val. Tyvärr spär partierna på den bilden genom att ägna en stor del av sina valplattformar åt vad som i sämsta fall är plattityder och i bästa fall är inrikespolitiska frågor maskerade som EU-politik.
Den mångåriga Bryssel-korrespondenten Ylva Nilsson har kallat de svenska partiernas valprogram för “Ett fyrverkeri av egna EU-påfund”. Nilsson menar visserligen att det är uppfriskande jämfört den stiltje som normalt råder kring EU-frågor i Sverige. Samtidigt är partiernas program fulla av förslag som antingen är ogenomtänkta, redan genomförda eller som inte är EU-frågor.
En anledning till varför kärnkraft blivit en så central del av exempelvis Moderaternas EU-kampanj är säkerligen den debatt som pågår i Sverige om kärnkraftens och Energiöverenskommelsens framtid. Energiproduktion är nämligen en nationell fråga; beslut om kärnkraften ska byggas ut ligger inte i Bryssel.
Sämst i klassen är ändå Socialdemokraterna. S menar att man kommer att presentera ett manifest i valrörelsens slutskede, men än så länge är allt regeringspartiet har producerat tre och en halv sida text fulla med intetsägande ambitioner. Att “Människosmuggling ska bekämpas” och “Hårdare krav ska ställas på de stora utsläpparna” kan de flesta skriver under på, men hur vill S förverkliga sådana målsättningar?
Migrationspolitiken utgör ett tydligt exempel på att S saknar en strategi för att infria sina vallöften. Spåret med tvingande flyktingkvoter, som S alltjämt driver, är politiskt stendött sedan länge. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk menade redan 2017 att tvingande flyktingkvoter inte har någon framtid. Förra året släppte även den tyska regeringen det kravet i förhandlingarna om EU:s migrationspolitik. Att ett regeringsparti som S inte kunnat formulera skarpare förslag vid det här laget är under all kritik.
Valprogrammen skulle kunna vara partiernas chans att utveckla tydliga och slagkraftiga paroller. Tyvärr har få partier tagit den chansen. Vad väljarna egentligen röstar på den 26 maj blir därför höljt i dunkel.