Politiken flyttar till Almedalen

Det är slutet på den politiska terminen och samtidigt starten på valrörelsen, Almedalsveckan gör comeback efter pandemiuppehåll.

Politik 2 juli 2022 05:00
Detta är en ledarkrönika. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Det är en stukad, kortad och stympad politikervecka på Gotland som drar igång på söndag, med fem istället för åtta dagar. Många har tvekat kring återvändandet, säkerhetspolitisk oro och flagnad glans samtidigt som inflationen pressar ekonomin. Och det syns i siffrorna. Senaste valårsveckan 2018 såg 4311 evenemang, i år är den siffran mer än halverad i det officiella programmet.

Så om benen är lite darriga på Almedalsveckan, hur är då tillståndet i svensk politik och formen på partiledarna?

Först ut är statsminister Magdalena Andersson (S) som får äga scenen själv. Hon behöver inte slåss med uppmärksamhet med något annat parti under dagen och får all startuppmärksamhet.

Saken blir inte sämre av att Andersson fått med sig Natoinbjudan från toppmötet i Madrid. Förhandlingarna på tisdagskvällen med Natos generalsekreterare Stoltenberg, presidenterna Niinistö och Erdogan är en fjäder i hatten i att bygga landsmoderstatus. Anderssons popularitetssiffror, särskilt bland kvinnor, gör övriga partiledare avundsjuka.

Andersson åker alltså till Visby med fullt självförtroende. Finansministerkappan har genom den säkerhetspolitiska krisen snabbt växlats över en till statsmannakappa, vilket väljarna har belönat med stabila siffror över 30 procent.

Anderssons problem är vilket regeringsunderlag hon kan få ihop. Noshi Dadgostar (V) har ju med all tydlighet visat att hon inte drar sig för att fälla regeringar tillsammans med SD och M. V drömmer om att tvinga C till ett samarbetsbord, något C absolut inte vill. Och förra regeringspartnern MP hänger under fyra procentsspärren.

Men tillståndet är inte så mycket bättre på andra sidan heller. Ulf Kristersson (M) pratar gärna om hur svagt och kaotiskt Anderssons regeringsunderlag är, men hans eget har aldrig ens fått göra stresstestet i skarp miljö.

Kristersson behöver troligen att L klarar spärren för att bli statsminister. Tack vare partiledarbytet; Nyamko Sabuni ut och Johan Pehrson in så parkerar L nu stabilt ovanför fyra procentspärren i mätningarna. Och det här det börjar bli komplicerat. SD säger nej till att ha L i regeringen, samtidigt som Åkesson själv helst vill sitta i regeringen, men det är något som L säger tvärnej till med orden ”hellre nyval”.

Inte blir det enklare av att Ebba Busch och KD inte heller vill ha L, eller SD för delen, i regeringen.

Samtidigt säger L att de vill sitta i regeringen, som garant för att kompromisserna med SD (som utgör regeringsunderlag) inte går för långt och menar att Ebba Busch kommer att komma på andra tankar. Sommarhuvudvärken för Kristersson växer.

Kristersson minns säkert sitt löfte från 2018 med viss ånger, att alla borgerliga partier som vill sitta i en regering med honom var välkomna. Den gången tog det stopp på grund av beroendet av SD, något som dåvarande C och L inte kunde tänka sig. Istället för att köra solo och försöka övertyga alla om att M kan balansera en enpartiregering krokades arm med Ebba Busch, vilket gjorde det än mindre attraktivt för C och L att släppa fram en regering som lättare skulle tippa mot SD-hållet.

Med blickarna på hur Magdalena Andersson lättat från MP-sänket torde det finnas en och annan moderat som nog önskar att M skulle bilda regering ensam efter nästa val, med en större frihet att göra upp brett i olika frågor. En M-regering skulle nog också vara lättare för C att svälja än en M + KD-regering, vars överlevnad enbart hänger på Jimmie Åkessons välvilja.

Mest huvudvärk inför Almedalen har nog ändå Centerpartiet. Partiet har hamnat ensam mellan två lag som gärna pucklar på den som vägrar välja. Det finns inga enkla ryggdunkningar från kompisar, eller att någon släpper en politisk boll för att vara snäll i en större helhet.

Kommunikativt har C inte klarat av att berätta att varför man röstar som man gör. För mycket stirrande på kortsiktiga mätningar av den flyktiga väljaropinionen har gjort att partiet tappat energi, självförtroende och rörelseriktning. Trendkänsliga väljare har en tendens att känna av sådana stämningar.  

Annie Lööf har inte lång tid på sig att vända trenden. För att det ska ske behöver Centerpartiet antingen tuffa på sin oberoende hållning; antingen sitter C i en regering där inte SD och V ingår i regeringsunderlaget, eller så röstar man nej i alla statsministeromröstningar. Blir det en regering ändå, så (om man inte varit med och gjort upp i förväg) röstar man i varje omröstning först på sitt eget förslag och därefter det man tycker är minst dåligt.

Alternativet är att så snart som möjligt att gå ut och säga att man vill se Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson som statsminister där SD och V finns med i leken. Annars kommer regeringsfrågan att förfölja C i valrörelsen.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa