Nyligen blev Sveriges juniorer världsmästare i cheerleading. Cheerleading är en relativt ny idrott i Sverige, men den växer snabbt – både på bredden och i internationella sammanhang. I dag finns över 10 000 utövare i Sverige, en siffra som har fördubblats på bara tre år. Cheerleading engagerar främst unga kvinnor i en ålder där andra idrotter har svårt att nå ut. Man skulle därför kunna tro att idrottsrörelsen, som gärna pratar om vikten av ett jämlikt idrottande, skulle välkomna framväxten i Sverige. Så är tyvärr inte fallet.
Alla idrotter är inte likställda. Idrottspolitiken sköts nämligen av Riksidrottsförbundet (RF) som fördelar 2 miljarder skattekronor, och RF själva får bestämma vilka som ska vara med och dela på kakan. Upplägget med en fristående organisation med egen lagstiftning och myndighetsliknande uppgifter är typisk för det socialdemokratiska folkhemsbygget. Varje rörelse ska representeras av en enskild organisation som får företräda alla medlemmarna. Konkurrens ses som något enbart dåligt, och nya idrottsförbund som kan anses ligga nära befintliga medlemmar är fortfarande inte tillåtna som medlemmar. Till årsmötet senare i maj har styrelsen för RF därför återigen föreslagit att neka Svenska Cheerleadingförbundet medlemskap, eftersom sporten anses vara för lik gymnastik.
Det är en gammeldags syn på idrottande som bygger på en vilja att centralisera och motverka konkurrens. Intresset för fysisk aktivitet har knappast gått ned, men många traditionella idrotter kämpar med att hålla medlemssiffrorna uppe. I stället för att bejaka mångfalden av tillgängliga idrotter så försöker RF och därmed idrottspolitiken att motverka utvecklingen. Det är ett projekt som är dömt att misslyckas. Att det dessutom sker med hjälp av våra skattepengar gör det bara ännu mer allvarligt.
Idrottspolitiken måste förnyas. Upplägget med en förening som håller på med myndighetsutövning är märklig och kan bara motiveras om de hänger med i utvecklingen. Det pågår just nu en intensiv debatt inom idrottsrörelsen där många vill centralisera mer. Kanske ska alla racketsporter samlas i ett racketförbund? Det är en utveckling som riskerar att kväva nya sporter och därmed försvåra för idrottande i Sverige. Varför skulle till exempel Gymnastikförbundet prioritera att främja en idrott som cheerleading som har en helt annan kultur, helt andra tävlingar och dessutom riskerar konkurrera med deras verksamhet?
Ska dagens system vara politiskt hållbart så måste Riksidrottsförbundet i grunden se över sin syn på nya idrotter. Det är inte acceptabelt att stora idrottsförbund i dag har möjlighet att kväva framväxande rörelser och på egen hand fördela skattepengar mellan sig. Förhoppningsvis har ombuden på riksidrottsmötet en bättre förståelse för vad Sveriges idrottsrörelse behöver än vad topparna i den högsta styrelsen har.