Sverige är väldigt tolerant i internationell jämförelse. Vi accepterar människor från andra delar av världen, med olika sexuell läggning och med olika livsåskådningar. Samtidigt har svenskarna ett väldigt sekulärt synsätt och livsstil även om religionsfriheten är skyddad i vår grundlagen. Därför har vi svårt att förstå andras religiösa utövning.
Många svenskar definierar sig som kulturellt kristna. De flesta av oss varken ber eller går till kyrkan men vi firar påsk, jul och är medlemmar i Svenska Kyrkan. Det är den typen av religion vi är bekväma med - ett väldigt dämpat utförande som egentligen inte genomsyrar vardagen. Vi tycker också att människor får tro på precis vad dem vill - men gärna på det sättet vi ser på religion. Med andra ord får man tro, men helst inte högljutt, starkt eller i det offentliga rummet. Sanningen är att nästan alla former av religiöst utövande är radikalt i svenska mått.
Flera personer har snarare börjat prata om rätten från religion. Man anser att föräldrar inte ska pracka på sin tro på sina barn och att religion inte ska finnas i det offentliga rummet. Den friheten är till viss del befogad. Visst har exempelvis separationen av kyrkan och stat var otroligt viktigt. Den politiska och juridiska sfären ska självklart vara sekulär. Däremot bör inte det innebära att religiösa personer måste gömma sin övertygelse och vara begränsade till utövning i sitt eget hem. Religion kan för många skapa meningsfulla gemenskaper, mening i vardagen och vara en viktig historiskt och kulturell del av vem man är som person.
Det måste finnas plats för tro, även i ett sekulärt land som Sverige. Oavsett om det gäller religiösa kostpreferenser, symboler eller böner hos kristna, judar, muslimer eller någon annan religion.