Välfärdsdebatten idag handlar om jämlikhet. Man ska få tillgång till likvärdig vård, oavsett vem du är eller vart du bor. Det är instinktivt en god tanke de flesta kan ställa sig bakom. Men strävan efter jämlikhet begränsar också möjligheter till innovation och förnyelse. Vilka människor hamnar i kläm när jämlikheten är det högsta värdet?

Att den svenska vården ska vara av hög kvalitet är självklar. Men i strävan efter jämlikhet - exakt lika för alla - tappar man också möjligheter. En viktig poäng med att ha flera olika vårdgivare är att det bidrar till konkurrens. Men den konkurrensen handlar inte bara om att effektivisera nuvarande arbetssätt, utan också om att våga testa nya koncept, inriktningar och metoder. Om vårdutbudet måste vara jämlikt utifrån stela måttstockar begränsar man möjligheterna till en faktisk konkurrens där patienter själva får bestämma över sin vård. 

Även inom den offentliga vården finns järnhårda lagar om jämlikhet. År 2008 nekades ett par föräldrar i Jämtlands län möjligheten att själva bekosta ett extra hörselimplantat för sina två barn som fötts med hörselskador i bägge öronen. Regionen bekostade enbart ett implantat per barn. Utan implantaten skulle barnen ha problem med att vistas i högljudda miljöer och ha svårt att avgöra varifrån ljuden kom. Problemen riskerade dessutom att bli värre om man inte satte in implantat inom ett år. Trots detta fick föräldrarna inte själva bekosta extra implantat eftersom regionens policy inte tillät patienter att betala för tillägg i vården. Dessa barns välmående offrades på jämlikhetens altare. Sedan dess har Statens medicinsk-etiska råd, Smer, slagit fast att möjligheten att betala för tillägg i den offentliga vården strider mot principen om lika villkor. Det innebär att ingen region får tillåta denna typ av tillägg. 

I andra fall kan denna typ av problematik vara betydligt värre och en fråga om liv eller död. Informationsrätten i patientlagen innebär att patienter har rätt till information om olika metoder för vård och behandling, olika vårdalternativ och olika utförare. Det begränsas dock till den offentligt finansierade vården och därmed till det vårdutbudet som finns i offentlig regi. Det innebär i praktiken att patienter inte erbjuds vissa dyra läkemedel eller får tillräcklig med information för att kunna vända sig till den privata marknaden. I många cancerbehandlingar har detta lett till att människor mist livet i onödan.

Att människor nekas möjligheten att påverka sin egen och sina barns hälsa i jämlikhetens namn är tragiskt och bör ge människor skäl att tänka om.