Allt detta lät Jan Guillou bli att deklarera. År 2019 kom därför beskedet från Skatteverket att Guillous bolag skulle förmånsbeskattas samt drabbas av skattetillägg. Guillou borde egentligen inte ha några problem med Skatteverkets besked. Författaren har flera gånger beklagat sig över hur svårt det är att bedriva vad han kallar negativ skatteplanering, det vill säga betala mer skatt. Beskedet från Skatteverket borde alltså vara rena rama julafton för Guillou. Äntligen, vilken möjlighet att få bidra till statskassan!
I sitt överklagande har författaren dock valt att ta strid för att villan är nödvändig för att bedriva författarverksamhet. Medan andra får nöja sig med ett enkelt skrivbord borde Guillou tydligen få unna sig en skrivarlya, indirekt på övriga skattebetalares bekostnad. Förra veckan stod det dock klart att villan utgjorde en skattepliktig förmån och att Jan Guillous bolag således förlorat mot Skatteverket i förvaltningsrätten. Något som tåls att påminnas om då och då, är att skatt inte är ett självändamål. Vi betalar skatt för att få något tillbaka. I grund och botten handlar det om förtroende och respekt. Politiker har ett ansvar att förvalta medlen ansvarsfullt för att förtjäna skattebetalarnas förtroende. Ändå får socialisterna det att låta som att det vore en dygd. “Det är häftigt att betala skatt” sa Mona Sahlin år 1994. Vad hon senare lät skattemedel gå till är en annan historia. ”Häftigt” vet jag inte. Det är väl snarare att göra rätt för sig. Vad politikerna sedan gör med skattepengarna är det intressanta.
Det omöjliga med socialismen är dess premiss att individen konstant ska ge vika för kollektivets bästa. Det är inte så människans, och inte heller socialisternas, beteende fungerar. Skatt har tendensen att styra våra beteenden. Punktskatter är ett exempel på en skatt som har som uttalat syfte att verka handlingsdirigerande. Genom att beskatta ett icke önskvärt beteende reduceras detsamma. Skatten kan också få motsatt effekt. Om skatten blir för hög, minskar skattemoralen – även hos socialisterna själva.
Guillou är ett levande bevis på detta. Även om han många gånger framställt sig själv som Östermalms alldeles egen Robin Hood, så vill han helt enkelt inte betala skatt. Att Guillou ansluter sig till uppfattningen att företagare beskattas alltför hårt i Sverige är visserligen välkommet. ”It’s okay when I do it”-attityden har dock raserat författarens trovärdighet totalt.
Vad ger Jan Guillou mer rätt till sina egna pengar än lastbilschauffören, butiksägaren eller undersköterskan? De vackra orden om solidaritet och jämlikhet ekar numera tomma.