Olof Jonmyren: En återställare kommer inte att räcka för Biden

Baksmällan efter Donald Trump för USA:s del kräver både tillfälliga huvudvärkstabletter och ett mer nogsamt återställande av sunda vätskor-balans. En ovärdig presidenttid fick ett ovärdigt slut, lika polariserat som vanligt. Förloraren smet utan att bekräfta sin efterträdare, om än med några tillmötesgående ord i sitt sista tal som president.

Efter det vanhedrande upploppet vid den amerikanska kongressbyggnaden på Capitol Hill, vandaliseringen och intrånget, USA:s demokratisk-parlamentariska hjärta, har Trump-vännerna blivit något tystare. I alla fall de som på något sätt reflekterar över vad som sker. Men polariseringen – motsättningar hellre än samhörighet – är fortfarande stark.

I modern tid har USA nog aldrig haft en mer söndrande president än Donald Trump. Det går inte att jämföra med Barack Obamas sejour, där tea party-högern förvisso radikaliserades i mötet med landets första svarta president och delvis banade väg för allt som skulle komma under Trump. Inte heller var det så illa under Ronald Reagan, som onekligen retade gallfeber på vänstern – säkerhetspolitiskt såväl som samhällsekonomiskt – under Kalla krigets sista årtionde. Men att så förakt och skörda hat mot andra amerikaner, det fanns inte utrymme för. 

Richard Nixon fick 1974 avgå på grund av Watergate-skandalen, avlyssning av och inbrott hos politiska motståndare. En Trump hade aldrig avgått. Den senares tid vid makten har präglats av kravet på total underkastelse hos folkvalda partikollegor, ett aktivt söndrande och härskande inom den egna administrationen. Allt detta med stöd av de mest aggressiva delarna av partiets väljarbas. Trumps auktoritära styre har inte bara skadat USA:s anseende bland dess vänner och allierade i omvärlden, det har också sargat det republikanska partiet på ett sätt som få kunde föreställa sig vara möjligt. 

Med Joe Biden som USA:s 46:e president är förhoppningarna stora på ett annat ledarskap, ett samtalande, samarbetande och samtidsintresserat USA. Det är viktigt för den nya ledningen att visa att presidenten inte behöver en guldstol att sitta på, och att ett sökande efter samförstånd inte är ett svaghetstecken.

I början kommer mycket att handla om att reparera sådant som trumpismen har söndrat, som ett återupprättande av engagemanget i klimat- och demokratifrågor samt vänskapsrelationerna med västvärlden och särskilt EU. Välkomna tecken på "att Europa efter fyra långa år åter har en vän i Vita huset", som EU-kommissionens ordförande Ursula van den Leyen formulerade det i ett tal i Bryssel. 

Först och främst är det dock pandemihanteringen som kommer att dominera. Trumps ointresse inför andras sjukdom och död – tillsammans med tron på att allt som rapporteras är fejk – blev en tung faktor som bidrog till hans fall. 400 000 amerikaner har dött i covid-19.  

Biden måste visa väljarna att han står för något annat, även när det tar emot eller han måste erkänna fel. Utmaningen är inte bara att hantera motsidans mest argsinta väljargrupper. Minst lika mycket gäller det att motverka de egna ledens hämndlystnad, längtan efter att ge igen, trycka till och sätta dit. 

Den nya presidentens mer uthålliga uppdrag blir att få amerikaner i allmänhet att känna sig som delar av ett samhälle, oavsett vad de röstade på. Att visa hur småföretagande och arbete bidrar till att göra USA starkt. Att visa att den som är sjuk och utsatt inte lämnas åt sitt öde. Att hudfärg inte styr hur man behandlas. Att olika uppfattning inte ger olika människovärde. Det är ingen liten beställning. 

Trump hade en närmast obefintlig demokratisk kompass. Där han vann var det rätt och där han förlorade var det fusk. En presidentadministration har trots detta många olika delar. En del som har genomförts under Trump kommer att bli kvar också med Biden, inrikespolitiskt som utrikes. 

I omvärldspolitiken, vilket berör oss svenskar och européer mest, lär Biden hålla kvar den kritiska hållningen mot diktaturen Kina. De handelsavtal som kommit till under Trump, ofta under stort ståhej, lär inte ändras på i första taget heller. De viktiga diplomatiska avtalen i Mellanöstern mellan Israel och Förenade Arabemiraten, Bahrain och Sudan lär – och behöver – vårdas. Samtidigt behöver USA:s engagemang för gemensamma institutioner stärkas, reformeras och finansieras – i allt från Nato till klimatavtal och WHO.

President Bidens budskap måste vara så mycket mer än en återställare.