Anna kommer aldrig sluta rida

Anna Maxdotter Andrén lider av kroniskt ryggskott och smärtförlamning i benen efter en arbetsskada. Flera gånger har hennes läkare avrått henne från att göra det hon älskar mest. Men inget kan få henne att sluta rida.

1 september 2006 15:59
Den enda som sätter ens gränser är man själv, säger Anna, gång på gång.
Hon kliver upp på en stubbe för att komma åtminstone 20 centimeter närmre hästryggen. Det är tillräckligt för att hon ska kunna ta tag i sitt stela vänsterben med handen och sätta in det i stigbygeln. Sen svingar hon sig upp, utan att röra en min.
Man lär sig att ta smärtan. Eftersom jag har ont hela tiden går det inte att gå omkring och grimasera, småskrattar hon.

Anna har ridit sedan tidiga tonåren. För ett och ett halvt år sen köpte hon hästen Mariska, och började hänga i stallet på Mörkö, två mil från hemmet i Vagnhärad. Nu är den blanka sagohästen hennes bästa vän, och terapeut mot de osynliga handikappet.
När Anna har suttit i sadeln några minuter blir hennes ben helt förlamade. Det framåtlutade sättet att sitta gör att ryggkotorna pressas ihop och spinalvätska läcker ut på nerverna. Det sker för att skydda hennes kropp mot smärtan, men gör det också svårare att rida.
Smärtförlamningen har tvingat mig att börja öva upp Mariskas lyhördhet. Snart kommer det räcka med små små tecken, för att hon ska förstå.
Innan hon galopperar iväg böjer Anna sig fram och viskar i Mariskas öra:
Bär du mig, bär jag dig.
Till sin hjälp har hon börjat använda ett ridspö på vardera sida, för att signalera med som pekpinnar bakåt.
I dag var det riktigt tufft, pustar hon när maken Patrik hjälper henne ner ur sadeln.

Benen är fortfarande borta, det kan ta upp till två timmar innan hon får tillbaka känseln, och smärtorna i ryggen blir värre efter att hon ridit.
Samtidigt får det mig att må så fantastiskt bra. Jag hämtar min kraft ur Mariska, det är hon som får mig att orka kämpa vidare de dagar jag inte ens kommer ur sängen.
Anna berättar att ridningen är det enda som verkligen kan få henne lugn.
Jag behöver bara vara här för att må bättre. Orkar jag inte rida så umgås vi bara. Mariska lyssnar alltid.
Hur vore livet utan hästar?
Otänkbart. För mig finns inte det utan jag kommer alltid se till att kunna rida, hur sjuk och skruttig jag än blir.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Linn Treijs