Gunilla Lysell föddes på randen till 1945, året då andra världskriget upphörde genom fredsavtalet mellan de segrande makterna och det förlorande Tyskland.
– Det har naturligtvis påverkat mig. Det är inte bara de direkt indragna som drabbas av ett krig. Jag drömde mardrömmar om soldater, när jag var liten. Och när mamma kommit över ett paket smör var det sensationellt. Jag fick äta det i skivor, för det var något jag kände att jag behövde, minns Gunilla.
Gunillas föräldrar kom från Norrland och träffades på nytt "söder över" när mamman flyttat för jobb och pappan för värnplikten. De bestämde sig var och en för att gå skilda vägar. Gunilla placerades i en fosterfamilj i Karlstad hos ett äldre par.
– De ville adoptera men fick inte och accepterade mig som fosterbarn. De hade en väldigt ödmjuk inställning och det var dem jag sedan kallade mamma och pappa.
Samtidigt höll Gunilla kontakten med sin biologiska mor och släkt och växte upp både i stan hos fosterföräldrarna och sin biologiska mor. Hon tillbringade ofta somrarna hos de biologiska morföräldrarna som var småbrukare på landsbygden.
– Jag känner väldigt starkt för lantbruk av just den anledningen.
Så miljö och natur blev tidigt hjärtefrågor för Gunilla som under 10 år var politiskt aktiv i Miljöpartiet. Gunillas fosterpappa var aktiv inom Folkpartiet och har bidragit till Gunillas politiska engagemang genom sitt sätt att vara.
– Men vi pratade aldrig politik. Han var en tystlåten människa hemma. Jag tror att mitt politiska engagemang kommer från olika håll och mina egna drivkrafter.
Gunilla har under åren varit med i Miljöpartiet och gick ur partiet under mandatperioden 2006-2010, när hon var ledamot av Kommunfullmäktige och Barn- och Ungdomsnämnden.
– Det är inte för att jag är velig, jag är miljöpartist, men det finns saker jag inte kan acceptera. Det finns mycket mobbing och skuldbeläggande i politiken och man tar inte vara på personer, engagemang och kunskap på det sätt som behövs. Det blir istället en starkt hierarkisk ordning och det är inte så som demokrati är tänkt.
Samtidigt ser Gunilla miljön som en ödesfråga.
– Det är här och nu vi måste lösa problemen som finns.
Trots att det var några år sen Gunilla tackade för sig inom kommunpolitiken ser hon till att göra sina åsikter hörda och är en flitig insändarskribent i SN.
– Jag tycker om att samla mina tankar och vill gärna att andra ska svara. Jag skriver om nutidshändelser och sånt som påverkar våra liv. Sen vill jag förstå hur saker och ting fungerar och skapa debatt av den anledningen.
På frågan om Gunilla är speciellt nöjd med något i sin karriär svarar hon blygsamt, den politiska karriären känns avlägsen. Men hon tror att hon kan ha påverkat människor på senare år med sina insändare.