Det råder inget tvivel. Vi har kommit till rätt adress i Snöveltorp. Vid entrén vajar två flaggor – en svensk och amerikansk. Michaela, som numera heter Plummer i efternamn, öppnar dörren och tar emot. Här i föräldrahemmet har hon tillbringat två lediga veckor.
19-åriga Michaela Kernen-Anefjärd tog studenten från Kunskapsgymnasiet i Norrköping, 2009. Visserligen fanns tanken på att bli polis väldigt tidigt. Men steget därifrån till att bli sheriff på den amerikanska västkusten är rätt långt.
– Jag är väldigt envis och målmedveten, lyder Michaelas förklaring till att hon i dag lever sitt drömliv med en sheriffstjärna på bröstet.
Men det kunde ha sett helt annorlunda ut. För som sagt. Michaela hade att stora planer på att bli polis här hemma i Sverige.
– Andra året på gymnasiet var jag på en rekrytering för polisyrket, men de rekommendera att skaffa lite erfarenhet innan. Men jag, som har så mycket myror i brallan, tänkte "jag får väl lösa det på annat sätt", säger hon och skrattar.
I väntan på att klura ut vad "ett annat sätt" var åkte hon den 1 augusti 2009 till USA. Hon sökte in till en skola i Santa Barbara i Kalifornien för att plugga kriminologi. Hon plussade på med ytterligare en utbildning i idrott och hälsa. Det följdes upp med anställning på ett gym.
Så började tanken att gro på allvar – varför inte bli polis, här i USA? Men det krävde medborgarskap, som hon saknade. Och en misslyckad intervju inför en anställning, som är första steget in på utbildningen, satte tillfälligt stopp. Men Michaela hade nytta av sin envishet och sex månader senare anställdes hon civilt på ett poliskontor.
– Eftersom jag inte var amerikansk medborgare då heller fick jag jobba med olika typer av böter, säger hon.
Men så kom ytterligare en möjlighet. En ny antagning var på gång och Michaela hade hunnit få sitt medborgarskap.
– Tredje gången gillt kom jag in på polisutbildningen. Den är väldigt annorlunda mot den svenska, konstaterar hon och ser nästan svettig ut nu, vid bara tanken på den två veckor långa inledningen av utbildningen, som kan jämföras med en militär camp.
– Syftet är att "skrämma dig". Klarar du de här dagarna klarar du allt. Vi prövades på alla sätt, säger hon.
På schemat stod bland annat hårda kroppsliga övningar under övervakning av skrikande utbildare. Kombinerat med en disciplin som inte tillät några marginaler. Sju minuter, varken mer eller mindre, fick ett ombyte ta. Och uppställningen skulle vara perfekt. Liksom de otaliga marscherna. En blick åt fel håll kunde ge ett pass med armhävningar som straff.
– Eller så fick man en skriva en uppsats, för hand, som skulle vara exakt så här lång, säger hon och måttar flera centimeter mellan tummen och pekfingret.
Men Michaela tog sig igenom med förklaringen att det inte "fanns ett enda ben i hennes kropp som var redo att ge upp". Och vartefter utbildning fortskred släpptes det lite på de hårda kraven. Till slut hade hon sitt certifikat.
– Jag fick jobb på polisstationen i Santa Barbara som "policeofficer". Det kallas man när man jobbar inne i städerna. Sheriff blir man ute i kommunerna, förklarar hon.
Det blev sedan några år i den kändistäta lyxstaden, där det kostade "skjortan" att bo och leva. Men det var inte den främsta orsaken till att hon ett antal år senare slog ner bopålarna i Madera, i centrala Kalifornien. Det var kärleken.
Efter flytten till Madera fick hon en tjänst som sheriff.
Den första tiden var hon stationerad i bergen, för att bland annat hålla koll så att inga som befann sig där låg skadade. Nyligen fick hon en helt annat tjänst, riktad mot hemlösa.
– Min uppgift är att försöka få så många av dem som möjligt motiverade att ta hjälp, enligt de olika program som kommunen erbjuder. De flesta har verkligen stora problem med mental ohälsa och droger, säger hon.
Men det innebär inte att alla vill ta emot hjälp. Föraktet för poliser lever i allra högsta grad.
– Men i det område där jag jobbar är det ett bra klimat för poliser, tillägger hon.
I jobbet som sheriff ingår även att delta i vissa ceremonier, som officiella begravningar, där poliskåren ska vara representerad.
– Då har vi särskilda uniformer, säger hon och visar en foto från ett av de tillfällena.
Så tillägger hon:
– Jag lever verkligen det liv jag vill just nu. Jag är riktigt lycklig.