Efter veckor av ovisshet fick 40 kollektivanställda på SSAB i Oxelösund besked om att de sägs upp.
Det var torsdag 2 juni och den svenska försommaren var som allra vackrast. Solen sken på mig och Malén Eneberg där vi stod på parkeringen utanför SSAB, vi var utsända från SN för att få kommentarer från anställda.
Klockan var ungefär halv två och det var skiftbyte, SSAB-anställda på väg till sina jobb och vi två som gjorde vårt jobb.
Där jag stod, med blocket och pennan i hand, mötte jag blickar som gav svar utan ord.
Många av de uppsagda hade haft personliga samtal med fackligt förtroendevalda och det låg en känsla av svek i luften.
Den gamla principen ”sist in, först ut” hade förhandlats bort. Det handlade om kompetens, det skulle väga tyngre än antal år på företaget.
Många var besvikna och tyckte att facket inte gjort tillräckligt, bekräftade Metallklubbens ordförande Jimmy Gustavsson.
Mer än så fick inte vi veta då, officiellt. Men det fanns källor som berättade att ett tiotal personer som varit sjukskrivna tvingats sluta på grund av att de inte dög längre
En dryg månad senare träffade jag en av dessa uppsagda. Han hade varit anställd i nio år, blev långtidssjukskriven, hamnade på omplaceringslista och sedan i en tvist med arbetsgivaren om ett fysiskt test.
När han börjat nattskiftet strax efter kl 22 kallades han in till chefen som meddelade att han var uppsagd.
– Jag fick ingen förklaring, chefen sa bara att det var ett uppdrag att ge mig beskedet, inget mer, berättade han.