Gör det lättare att omhänderta gängkriminellas barn. Moderaterna vinner säkert stöd i opinionen för ett sådant förslag. Det låter ju så enkelt. Men det är så svårt att göra rätt.
Möjligheterna för socialtjänsten att ingripa finns redan idag. Moderatledaren vill att polis och åklagare också ska kunna göra det. Här gäller det att hålla koll på det viktigaste. Ett tvångsomhändertagande ska enbart handla om barnets bästa. Det är socialpolitikens individuella tryggheter och rättigheter som ska stå i fokus, inte att skicka "signaler" till gängkriminella.
När staten går in och tar över som vårdnadshavare har den mycket att bevisa. Varje enskilt fall blir en livsförändrande handling. Därmed inte sagt att detta ska undvikas till varje pris, barnets rätt och skydd är starkare än föräldrarnas vilja.
Vi har under det senaste året diskuterat flera dylika fall inom rikspolitiken. Det handlade exempelvis om utsatta barn till gravt missbrukande föräldrar, minns fallet Lilla hjärtat. Det handlade även om barn till de terrorister som valt att ansluta sig till terrorgruppen Islamiska staten – och hamnat i fångläger efter terrorgruppens fall.
I båda dessa fall finns det fullt rimliga skäl att dra slutsatsen att de biologiska föräldrarna bör förlora vårdnaden, samt kontakträtten. Barnets bästa borde vara att få växa upp i en helt annan miljö, med helt andra förutsättningar.
Det kan mycket väl vara så också i de miljöer som präglas av kriminella nätverk. Återigen, varje barns situation måste bedömas för sig. Staten skjuter inte från höften. Den utreder och rättssäkrar sina beslut.
När Moderatledaren Ulf Kristersson var socialförsäkringsminister (2010-2014) talade han en del om inhemska adoptioner och ett barns rätt till bra föräldrar. Det var lite mjukare toner då, med god nyansering och relevans.
Kristersson ville se ökade möjligheter till adoptioner inom landet. Där tvångsomhändertagna barn inte bara kortsiktigt skulle placeras i familjehem. Fler barn, sade Kristersson, borde kunna bli adopterade in en ny gemenskap. Få en ny familj som har tid och kraft att inkludera individen i en något långsiktigt. Något som håller även efter 18-årsdagen och inträdet i vuxenlivet. Någon som ringer på födelsedagen eller bjuder in till jul. Som bekräftar och bryr sig om.
Staten är i sig ingen bra förälder. Inte heller de kommunala socialtjänsterna. Vi talar om regel- och lagstyrda verksamheter, med begränsat utrymme för flexibilitet. I de flesta fall hänger det mesta på att barnet kan få ett bra och tryggt familjehem. Socialtjänsten i varje kommun har ansvar för att rekrytera och utreda lämpliga sådana familjehem. Vårdnadshavarna ska erbjudas rätt utbildning.
Det finns många goda familjehem med gedigna fosterföräldrar, men behovet är stort. Om socialtjänsten och/eller polis och åklagare ska omhänderta betydligt fler barn än i dag, vilket förvisso kan bli nödvändigt, ökar detta behov också drastiskt. Även om möjligheterna till nationella adoptioner utökas och uppmuntras.
Den som vill att fler barn ska kunna omhändertas, för barnets skull, måste stärka och utveckla de myndigheter och familjehem som berörs. Frågor som beprövade metoder, sekretess och insyn, kvalitetssäkring i rekrytering och så vidare behöver hanteras.
När myndigheter tar på sig att göra ett barns livschanser bli betydligt bättre, då vill det till att löftet kan hållas. Det är inte en signal, det är ett livsviktigt, långsiktigt åtagande.