Framtida regeringar byggs med flera block

Vänsterledaren Jonas Sjöstedts avskedsdebatt med Annie Lööf (C) visade tydligt att den gamla blockpolitikens tid är förbi. Den nya är betydligt mer komplicerad.

Jonas Sjöstedt och Annie Lööf, här i debatten på Kulturhuset i Stockholm som modererades av DN:s Susanne Nyström, är ytterst sällan på samma sida. Men ändå har de släppt fram samma regering.

Jonas Sjöstedt och Annie Lööf, här i debatten på Kulturhuset i Stockholm som modererades av DN:s Susanne Nyström, är ytterst sällan på samma sida. Men ändå har de släppt fram samma regering.

Foto: Jessica Gow

Ledare2020-10-26 05:50
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Onsdagens debattduell i Kulturhuset i Stockholm fördes inte med högt tonläge, men skarpt emellanåt. Den som ville ha mer rättvisande bild av tidsandan kunde i stället kika i kommentarsfältet på Facebook. Det blev snabbt upprört och polariserat, med många slaskiga slängar. 

Även när en centerpartist och en vänsterpartist duellerar, alltså.

Lööf och Sjöstedt har kommit och kommer överens väl som personer. Det är ännu ett exempel på goda relationer mellan profilerade partiledare, trots stora ideologiska skillnader. 

För inte så länge sedan stod de på var sin sida i svensk politik, väl förankrade i var sitt block. Så är det inte längre. Det som var två stora block i spelet om makten, höger och vänster, har upplösts i flera mindre. 

Alliansen har slitits isär. De rödgröna har inte så mycket gemenskap att orda om. Ingen av de gamla konstellationerna skulle vara nära egen majoritet i nuläget. I stället är det många mindre block som måste kombineras eller samspela för att få till en regering.

De maktpolitiska konsekvenserna är redan välkända. Socialdemokraternas Stefan Löfven är statsminister för att Annie Lööf har fått igenom stora mängder centerpolitik i ett januariavtal. Han är statsminister också för att Jonas Sjöstedt har släppt fram honom – och accepterat att stå utanför. De har tolererat samma regering, men av helt olika skäl – och vill inte att den andra ska lyckas med de mål som motiverat detta val.

Det gamla kommer inte tillbaka. Konservativa är arga på liberaler som låter socialdemokrater ha makten. Liberaler sätter sig inte i samma båt som antiliberaler. Socialismen är marginaliserad, Vänsterpartiet gör upp med motståndare för att synas. Socialdemokrater vill styra – närmast oberoende av innehåll. Miljöpartister undrar om de har mer gemensamt med Vänsterpartiet än de liberala. Den forna Alliansen ältar oförrätter och blänger surt på varandra. 

Sverigedemokrater kräver ett eget januariavtal av högern, vilket gör moderater djupt besvärade. Det där konservativa blocket är egentligen två. Om Moderaterna och Ulf Kristersson vill ha SD:s stöd för att regera finns en prislista. Jimmie Åkesson (SD) har förstås inte missat vad Annie Lööf (C) fick igenom hos Stefan Löfven (S).

Allt detta gör att spelplanen inför nästa val blir något helt annat än det vi har sett sedan 2006. En forskningsstudie som har tittat närmare på regeringsbildandets långa och många turer efter senaste valet, varnar därför partierna för att framöver ställa ut alltför ultimativa krav. 

Underförstått: Lova inte mer än att ni kan bidra till att Sverige kan regeras.

Före 2006 hade ett val där alla partier springer fram på egen hand gynnat Socialdemokraterna, som det då klart största partiet. Det är inte så längre. Löfvens styre balanserar på slak lina. Minoritetsregerandet har blivit allt snårigare. Förutsägbarheten i att regeringens budgetförslag går igenom som en helhet har minskat. Det kan visa sig lätt att sänka en regering, men svårt att få en annan på plats.

Vi har så många partier som tycker så genuint illa om varandra. Detta i ett läge där ett stort mått av pragmatism efter valet kan visa sig vara enda sättet att få en regering på plats. Regeringsbildandets "Vilka trivs bäst ihop?" ska omformuleras till: Vem står överhuvudtaget ut med vem – och till vilket pris?